On The Rocks

Hem till mamma. Biljetterna är bokade och det extra skönt att ha det att se fram emot nästa vecka. Fast det gör det ju faktiskt alltid. varför det känns extra skönt just den här gången, det vet jag faktiskt inte. Kanske är det för att jag känner mig lite extra liten och ynklig på grund av min miserabla jobbsituation just nu, fast det är bara en av många tänkbara anledningar.

Om mindre än en vecka sitter jag på X2000 upp till Ödemarken. Där har jag inte varit sedan i påskas, vilket egentligen är alldeles för länge sen. Om inget drastiskt händer på jobbfronten kan det mycket väl tänkas att jag spenderar betydligt mer tid däruppe än på länge. Det gör mig absolut ingenting. Tror jag, alltså. När man bara ska upp dit för en vecka som avbräck i tillvaron tänker man bara på det som finns där: vovven, långa sovmorgnar utan dåligt samvete, få mammas nybakade till frukost, avnjuta denna på altanen, bada i sjön, busköra på grusvägar, plocka svamp, dricka vin om kvällarna och lyssna på tystnaden i Ödemarken.

Att spendera för mycket tid där uppe kan istället ge en släng av lappsjukan och göra att man börjar tänka på allt som inte finns eller går att göra där uppe: M såklart, vännerna såklart, min egen säng, vin på gräsmattan med fröken J, skrota runt hemma i lägenheten utan att göra något vettigt på hela dagen, jättelånga sessioner i duschen, ta en fika nere på stan med fem minuters varsel, ta en fika nere på stan överhuvudtaget, stuffa på ett schysst dansgolv...

Men en vecka är lagom- och jag längtar massor!