Vad halka kan åstadkomma

Jublet över snön lade sig snabbt när vinterlandskap förvandlades till livsfarlig isgata. Med stark betoning på livsfarlig. Under gårdagens kvällspromenix med vovven balanserade för någon milisekund grasiöst (?) på ett ben innan jag lättad återfann balansen och slapp blåmärken och förudmjukelse.
Att dratta på ändan är en av få saker som jag finner pinsamt. Dratta på ändan när jag är ensam alltså. Har jag någon att garva med är det inga problem. Men att snava och snubbla och drutta runt ensam får mig att rodna förläget.

Jag har gjort det några gånger. Rulltrappan var ju den senaste och då gömde jag ju mig bakom gratulationskortshyllan tills rodnaden svalnat. Någon gång har mina spetsiga skor fastnat i mina vida slacks och jag har snavat, en gång rakt över spår ett på tågstationen medan bommarna var på väg ned och tåget på väg ut. Aldrig har jag gått in i någon lyktstolpe, men de gånger det har varit nära ögat har varit så många att jag nästan förtjäar det nu...

Ikväll kom vi till stugan - äntligen! Här är det visserligen minst lika halt, men det är åtminstone minusgrader (eller rättare sagt minusgrad) och det är skönt. Tog en promenad ute i det kolsvarta förut och njöt av att stjärnhimlen verkade oändlig.

Dagens skönaste: att bli väckt av en kall nos som letar sig in innanför täcket.

Dagens minne: kollade på OS-krönikan och tänkte tillbaka på när jag var i Åbo och kollade på hockey-finalen. Rysningar...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0