Så jävla trevlig
Radio-, tv- och tidningsredaktioner lockar till sig en hel del knasbollar.
Wackos som inte har så mycket för sig om dagarna. vad sysselsätter de sig med? Jo, de ringer media och snackar- lääääänge.
Själv är jag väluppfostrad och kan inte riktigt hantera de där freaksen på något annat sätt än att vänta ut dem och sedan låta stressad. Någonstans tror folk ofta att de är så jävla speciella. Att de och deras historia, gamla traktor eller fotbollsspelande unge är något unikum som skolbarn kommer att läsa om i historieböckerna om 50 år. Och att jag som journalist verkligen är intresserad av det de snackar om. Många gånger är det tvärt om.
Förra sommaren fick jag mejl efter att jag slutat på redaktionen i Värmland om att jag lät så kunnig och intresserad av mina gäster. HA! Tillåt mig skratta! Samtidigt är det ju toppen att höra att man är övertygande och att folk faktiskt tror att jag är intresserad när de berättar om världens längsta knäckebrödsmacka, hembygdsgården i Obygden eller nävgrötskokeriet i Långt Bort i Stan.
På samma ämne kan jag berätta om några sms som jag fick. Under förra sommaren hade jag vid ett tillfälle haft kontakt med en man på en ort vi skulle sända från. Eftersom vi låg borta på hotell hela veckorna använde vi oss av mobilerna enbart och det numret fick han. Sex månader senare, på julafton börjar det dimpa ned sms där han, 40 + lite skallig och rätt töntig föreslår fika, lunch, middag eller bara en promenad. Vid det första sms:et där han önskade god jul kände jag att jag företrädde SR och svarade plikttroget. Sedan blev det för bisarrt för mig och jag svarade inte.
Kanske satt han hemma ensam och hade på grudn av ledan och ensamheten smuttat för mycket på snapsen. Det hjälps dock inte.
