Bloody marvellous
Det verkar som de värmländska skogarna gav mig en förkylning.
Redan på väg in till Annexet kände jag mig lite krasslig och idag när jag vaknade var snoken fullständigt igentätad och huvudet tungt. Typiskt, jag har inte tid med att ligga i sängen den här veckan.
Förkyld eller inte, det var inget som störde mig igår kväll. Spelningen var nästintill magisk och precis så intim som jag hade hoppats. Jag hade ruskigt höga förväntningar innan och trots det var jag ändå lyrisk när vi hoppade på t-banan en och en halv timme senare. Ända sedan de uppträdde på Arvikafestivalen för tre år sedan och jag inte hade tid att se Keane, då en annan spelning som jag recenserade drog ut på tiden har jag ångrat mig. Total felprioritering, särskilt med tanke på vilket band jag istället tvingades ägna min uppmärksamhet åt, men nu slipper jag vånda mer. Spelningen igår var inget annat än fantastisk, kanske en av de bättre jag har sett och i stort sett alla låtar jag hoppats på kom som på beställning. Storheten i Tom Chaplins röst är ett kapitel i sig. Så rent och klart och maffigt att jag ständigt får rysningar.
Summa summarum har jag väl bara superlativ för konserten. Det enda som förbryllade mig var väl egentligen publiken. Aldrig har jag varit på en konsert med så blandad publik förut. Småbarnsmammor i manchesterbyxor, finska fyllon, popiga par, 30-åringar, mellanstadieelever och längst fram ett koppel skrikiga tonårstjejer som gjorde Chaplin & c/o nästintill generade. Så många "I love you" och " marry me" att man nästan började undra om det var en Westlife-spelning som man hade hamnat på...
Kvällens fem bästa:
* Can't stop now
* Somewhere only we know
* Try again
* Nothing in my way
* Bedshaped
Redan på väg in till Annexet kände jag mig lite krasslig och idag när jag vaknade var snoken fullständigt igentätad och huvudet tungt. Typiskt, jag har inte tid med att ligga i sängen den här veckan.
Förkyld eller inte, det var inget som störde mig igår kväll. Spelningen var nästintill magisk och precis så intim som jag hade hoppats. Jag hade ruskigt höga förväntningar innan och trots det var jag ändå lyrisk när vi hoppade på t-banan en och en halv timme senare. Ända sedan de uppträdde på Arvikafestivalen för tre år sedan och jag inte hade tid att se Keane, då en annan spelning som jag recenserade drog ut på tiden har jag ångrat mig. Total felprioritering, särskilt med tanke på vilket band jag istället tvingades ägna min uppmärksamhet åt, men nu slipper jag vånda mer. Spelningen igår var inget annat än fantastisk, kanske en av de bättre jag har sett och i stort sett alla låtar jag hoppats på kom som på beställning. Storheten i Tom Chaplins röst är ett kapitel i sig. Så rent och klart och maffigt att jag ständigt får rysningar.
Summa summarum har jag väl bara superlativ för konserten. Det enda som förbryllade mig var väl egentligen publiken. Aldrig har jag varit på en konsert med så blandad publik förut. Småbarnsmammor i manchesterbyxor, finska fyllon, popiga par, 30-åringar, mellanstadieelever och längst fram ett koppel skrikiga tonårstjejer som gjorde Chaplin & c/o nästintill generade. Så många "I love you" och " marry me" att man nästan började undra om det var en Westlife-spelning som man hade hamnat på...
Kvällens fem bästa:
* Can't stop now
* Somewhere only we know
* Try again
* Nothing in my way
* Bedshaped
Kommentarer
Postat av: Angelica
Jag kanske bara har fördomar, men är inte Keane av samma skrot och korn som Westlife?
Postat av: Martin
Jag gillar keanes första skiva, men har väldigt svårt för Tom Chaplin. Han ser ut som en lönnfet 10-åring...
Postat av: Elin
Martin: Killen har en jäkla pipa, men utseendemässigt kunde inte din beskrivning av honom varit mer mitt i prick, tror jag! :)
Postat av: Elin
Angelica: Nej, kom igen nu- du kan inte mena allvar? Vi snackar äpplen och päron. De jämförs ofta med Coldplay, men du kanske tycker Coldplay också låter som Westlife..?
Trackback
