On The Rocks

Kom hem från jobbet. Senare än tänkt, eftersom jag mitt i fikan med fröken J och HH kom på att jag glömt boka en sak till morgondagens program. Ringde väl hemma upp Vattenfall för att prata om att skjuta lite på den gigantiska räkningen de skickat. "Din köplats är 4." Lyssnade lite till på tystnaden i luren och funderade över hur illa jag tycker om att stå i telefonkö. Tog ett glas mjölk och väntade lite till. "Din köplats är 5." Va? Fem? Vem fan var det som hade trängt sig?

Kände hur stubinen raskt gick från halvkort till obefintlig, men fortsatte vänta. Såklart. Fy fan vad man är svensk och grå och okej med sån skit. När mitt könummer blivit nummer ett, och fortsatt vara nummer ett i tjugo minuter insåg jag att det var något fel. Klockan var tre minuter innan de skulle stänga. Nu hade jag två val: antingen lägger jag på och ringer upp igen, så att jag i alla fall får prata med dem idag, eller så väntar jag iskallt och chansar på att jag faktiskt ÄR först i kön. Jag valde det första och ringde upp igen. "Din köplats är 52." Femma tvåa. och jag som bara en bråkdel innan var först!

Vattenfall borde av en mängd anledningar få något stort och vasst och obehagligt upp någonstans där solen inte lyser.