Fett konstigt, len
Ibland är jag en språklig kameleont. Är jag i Norrland pratar jag snart norrländska, opponerar jag uppsats pratar jag flytande akademiska. Och pratar någon streetslang, så gör jag också det - tydligen! Det gjorde jag i alla fall idag. Inget grovt direkt, men jag maskerade mig tillräckligt väl i alla fall tror jag när jag pratade med en av våra kåsörer på väg ut från jobbet. Några sweet, något soft och lite shit. Varför gör man sådär egentligen? Och helt omedvetet dessutom...
"Så du cyklar till jobbet varje dag? Coolt!", sa kåsören plötsligt och tittade på mitt fluffiga sadelskydd.
"Coolt?", sa jag. "I den här backiga stan, snarare svettigt". "Och oglammigt", tillade jag sedan medan vi traskade ned för trappan.
Vi kramades snabbt hejdå innan jag gick till min cykel. Jag vet inte om jag har kramat någon i radiohuset här i stan förut, kanske någon av vikarierna från i somras när de slutade och försvann. Kramar man sina kollegor som man inte umgås med privat? Han gjorde det, och det är inget fel med det - jag blev bara förvånad. Men, kanske är det snarare så att vi kramas för lite.
