Bomber och granater

Ibland tror jag att jag har världshistoriens kortaste stubin.
Ödmjuk som jag är hävdar jag ibland att jag sällan blir arg, "men när jag väl blir det så blir jag ordentligt arg". Det är inte sant. Eller, det beror väl på hur man definerar arg. Blixtrriterad blir jag ständigt, på lite allt möjligt. Arg så att jag skäller och gapar däremot, det blir jag inte särskilt ofta. Kanske för att jag är lite feg trots allt, eftersom de gånger jag gör sånt får jag extremt dåligt samvete direkt efter. Med andra ord, det slår tillbaka på mig själv med en gång.

Blixtirriterad dock, så där så att humöret bara rinner över av någon löjlig anledning är inte särskilt sällsynt. Det är då jag slår i dörrar eller kastar saker eller slår näven i okända bilars motorhuvar (ja, vi kan tyvärr prata om plural där). Eller hoppar jämfota, som jag gjorde igår. Kvällen var jättemysig när M lagade fiskgryta, men när vi skulle koppla in mitt Playstation som aldrig blev uppackat i flytten- då rann det över. Sladdinfernot gjorde mig tokig. Tur för mig att M står ut med mina anfall och att han är så rar när de kommer. Ibland blir han förskräckt, men de flesta gånger verkar han lyckas med konststycket att bara ta dem med lugnt. "Åååååh, jag hatar sånt här" skrek jag. "Det är lugnt, sånt här tycker jag är kul", svarade han och fortsatte reda ut sladdhärvan. Och sedan var det lugnt.

Nu är han i skolan och jag försöker klara ett gammalt spel som jag redan klarat en miljard gånger innan. Det går inget vidare eftersom det är klurigt. Därför skriver jag om irritation och försöker förtränga hur irriterad jag är. Eller var, menar jag. För nu har det gått över- tada!!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0