Coo coo-town
Skämtsamt kallar jag den här stan för Coo coo-town. Ibland känns det inte som det finns några normala människor i den här stan. På väg hem från en superstressig dag på jobbet (därav bloggbristen) gick jag av vid Slussen och slank in på Face. 600 spänn fattigare tog jag sedan t-banan hem - fullproppad! Man har inte lidit ordentligt innan man åkt fullproppad t-bana en fredagseftermiddag, tror jag.
När det väl fans platser att sitta på tog en snabbt som fan, orkade inte ens se mig om efter ifall någon liten tant behövde den mer. Såg mig om - vilken sorglig trio jag delade säte med.
Mannen mitt emot - pratade högt med sig själv och kunde knappt sitta still.
Bredvid honom - en kraftigt påtänd man med stora skärsår i ansiktet som ville prata med han som pratade med sig själv.
Bredvid mig - den skitigaste mannen jag sett i hela mitt liv, som paradoxalt nog verkade rädd för bakterier. Han torkade av allt han höll i, tog i och satt på. Inte sig själv dock, och luktade där efter.
Och jag. Jag vet inte om jag är så mycket mer normal än de tre, men jag vill i alla fall hemskt gärna tro det...
