Sjökexet

Seabiscuit.Hästkraken och den där jockeyn fick mig att gråta floder. Jag och började kolla på den i går, men vid halv tolv tog John Blund kommandot och vi fortsatte därför i dag istället. Jag grät hela tiden. Typ. Jag gillar att gråta till film, det är så förlösande. Kollegan frågade i går om det fanns någon film på bio just nu som hade Seabiscuit-effekt, han ville böla lite. Inte Helena Bergström-böla, men lite sådär lagom tillfredsställande. Mer Pianisten-gråt liksom, eller La vita e bella.
I kväll är jag ensam hemma och jag funderar på om jag ska passa på att dricka vin och köra någon riktig gråtfilm. Men jag kommer inte på någon.
Kanske ska jag bara satsa på att bjuda på mat istället och korka upp två flaskor rött...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0