On The Rocks

Olympiastadion.

Om du inte är fotbollsintresserad så tycker du förmodligen att det låter konstigt. Sjukt rentav.
Du förstår inte, och i så fall kommer du aldrig att förstå.
Fotbolls-VM är för mig det största som jag har upplevt!

100 000 svenskar på plats i Berlin.
Av de 72 000 på Olympiastadion var nära 50 000 svenskar.
Det är svindlande när jag tänker på det så här i efterhand.
Tittar på bilderna. Ryser. Kan inte fatta att jag var där.
Torsdagen var en sån där dag som man kommer att kunna leva på länge. När dagarna känns tunga och trista så kan jag kolla på bilderna från torsdagen och få samma sorts rysningar igen. Och igen. Och igen. Till en början märkte vi inte så mycket av svenskarna i den tyska huvudstaden. I full mundering satte vi oss på tunnelbanan in till stan och allt efter som fylldes det på med fler och fler svenskar på tåget. Framme vid Wittenbergplatz, som var samlingsplatsen för de svenska fansen exploderade det av de gula och blåa färgerna. 
5 000 pers. Kanske fler. Och ändå var det ingenting mot vad som komma skulle. Vi satt på gräset i värmen från den tyska solen och drack öl, läste svenska kvällstidningar, sjöng, skrålade och umgicks med andra fans i nästan sju timmar.

I samlad tropp välde klacken ned i tunnelbanan som skulle ta oss till Olympiastadion. Någon timme innan hade jag sprungit på Jesper Blomqvist där när han skulle köpa en t-banebiljett. Jag lät honom inte vara i fred. Tåget svämmade över och de få tyskar som åkte med tåget skrattade åt oss medan vi vrålade "Iiiiiin määäää bollen i mål" så att rösten sprack hela den svettiga resan mot stadion. Undrar om Markoolio vet om hur den sången nästan blivit den officiella låten för de svenska fansen. Kollade han på matchen kan han inte ha missat det dock. Som tur var besannades inte mina farhågor om att Tomas Ledins vedervärdiga stycke skulle idisslas på samma sätt. Inte ett ljud, till allas stora glädje.

Sedan var vi där. Mäktigt. Ofattbart. Så bra platser att vi ser ansiktsuttrycken på spelarna. Isaksson värmer. Zlatan ser ut att ta sig i skrevet stup i kvarten. Det skulle visa sig senare att det var ljumskarna. Alla verkar lika överväldigade som vi. Överallt hörs glädjetjut följt av "fan vad häftigt" och "kolla vad mycket svenskar". Gult, gult, gult. var man än såg var läktarna gula. En liten klunga paraguayaner hade inte mycket att hämta mot den svenska klacken.

Frustration. Målchanser. Byte av spelare. Fler chanser. Chansernas chans. Miss. Kolla på klockan. Är det slut nu? Ska det sluta så här? Mål. Mååååååååååååååååååååål! Eufori. Klimax. Kaos. När skottet kom och nätet äntligen rörde sig var det som om hela stadion expolderade. Jag grät nästan av glädje. det kanske låter ännu dummare än det första jag skrev, men så var det. Sverige spelade så bra och hade staplat chanserna ovanpå varandra under hela matchen. Vi hade gjort oss förtjänta av minst tre mål, men ett räckte.

Efteråt strömmade 50 000 blågula ut ur stadtion. Sjungande gick vi mot tunnelbanan. Festen skulle fortsätta hela natten i stan. Människor hade stannat till på vägen för att titta på spektaklet med de svenska fansen. De skrattade, gjorde tummen upp och ropade "Schweden".
Vi festade till fem den morgonen. Inget bråk, bara fest. Ett tydligt tecken på den gemnytliga stämningen är faktumet att polisen tog bilder på fansen, som de förmodligen tyckte var rätt roliga.

Ljungberg sa efter matchen att han aldrig har varit med om något liknande.
Say no more, Ljungberg.

Say.
No.
More.

 Wittenbergplatz.