Pete Doherty- kom, föll och sågades
Jag läser bloggarna om årets Hultsfredsfestival och inser plötsligt.
Detta kommer verkligen bli min första sommar sedan 1998 utan festival. Skratta eller gråta?
Efter åren som musikrecensent hann jag bli bortskämd med att slippa bo på festivalcamping och trängas med punkare och ölburkar bland skitiga och halvtrasiga tält. Jag hade säng, dusch och tak över huvudet. Framför allt hade jag väl chansen att få vara i fred. Jag tyckte ofta att jag kunde uppleva det bästa med festivalerna och skita i det andra.
Mer musik, mindre misär.
Jag saknar det heller inte särskilt mycket, det har jag aldrig gjort.
Däremot känner jag en smula vemod över att ha en helt festivallös sommar framför mig. Genom åren har man sett väldigt mycket bra band. I morse när jag låg kvar i sängen försökte jag komma på alla riktigt bra man har sett. Det är i stort sett omöjligt.
Jag lämnar bloggarna. Istället läser jag läser Expressen, av alla jäkla tidningar.
Deras recensent Quetzala Blancos har bara superlativ för spelningen som Babyshambles och huvudmannen Pete Doherty gjorde på Hultsfred.
Hon verkar vara den enda.
Vad såg egentligen Quetzala som ingen annan såg?
Vad såg hon i en narkoman som ramlande, sluddrande och osammanhängande med ett nödrop genomförde ytterligare ett dagsverke? Ett vrak vars flinka assistent är orsaken till att stjärnan kunde förbli på scenen hela spelningen ut.
En bra stund efter att hans Babyshambles drämt instrumenten i golvet och släntrat ut går Pete själv av scenen. Med sig tog han nog festivalledningens antidrogpolicy. Den är nämligen inte värt ett skit nu.
Gilla eller inte gilla, det är nu frågan.
Själv är jag kluven.
Jag vågar nämligen nästan påstå att Libertines klämde ur sig två av tvåtusentalets bästa rockplattor.
Kvar finns bara spillror. Jag tycker fortfarande att What Katie Did och Up the Bracket är svindlande bra. Även Albion, Fuck Forever och Killamangiros briljans är som gjutna i sten.
Pete Doherty däremot, han är slut.
Kanske siktar han på att, som många av de stora, bli ett vackert lik vid 27...
Detta kommer verkligen bli min första sommar sedan 1998 utan festival. Skratta eller gråta?
Efter åren som musikrecensent hann jag bli bortskämd med att slippa bo på festivalcamping och trängas med punkare och ölburkar bland skitiga och halvtrasiga tält. Jag hade säng, dusch och tak över huvudet. Framför allt hade jag väl chansen att få vara i fred. Jag tyckte ofta att jag kunde uppleva det bästa med festivalerna och skita i det andra.
Mer musik, mindre misär.
Jag saknar det heller inte särskilt mycket, det har jag aldrig gjort.
Däremot känner jag en smula vemod över att ha en helt festivallös sommar framför mig. Genom åren har man sett väldigt mycket bra band. I morse när jag låg kvar i sängen försökte jag komma på alla riktigt bra man har sett. Det är i stort sett omöjligt.
Jag lämnar bloggarna. Istället läser jag läser Expressen, av alla jäkla tidningar.
Deras recensent Quetzala Blancos har bara superlativ för spelningen som Babyshambles och huvudmannen Pete Doherty gjorde på Hultsfred.
Hon verkar vara den enda.
Vad såg egentligen Quetzala som ingen annan såg?
Vad såg hon i en narkoman som ramlande, sluddrande och osammanhängande med ett nödrop genomförde ytterligare ett dagsverke? Ett vrak vars flinka assistent är orsaken till att stjärnan kunde förbli på scenen hela spelningen ut.
En bra stund efter att hans Babyshambles drämt instrumenten i golvet och släntrat ut går Pete själv av scenen. Med sig tog han nog festivalledningens antidrogpolicy. Den är nämligen inte värt ett skit nu.
Gilla eller inte gilla, det är nu frågan.
Själv är jag kluven.
Jag vågar nämligen nästan påstå att Libertines klämde ur sig två av tvåtusentalets bästa rockplattor.
Kvar finns bara spillror. Jag tycker fortfarande att What Katie Did och Up the Bracket är svindlande bra. Även Albion, Fuck Forever och Killamangiros briljans är som gjutna i sten.
Pete Doherty däremot, han är slut.
Kanske siktar han på att, som många av de stora, bli ett vackert lik vid 27...
Kommentarer
Postat av: Martin
Kolla in Pretty Dirty Things (med Carl Barat från Libertines) istället. Ljusår bättre än Babyshambles.
Postat av: Elin
Jag ska genast lägga ned lite energi i den frågan. Jag vet ju att du har ruskigt bra koll på musik... :)
Trackback
