On The Rocks

Oj, så träffande. Hanna skrev i går: "Om jag aldrig fick en enda kommentar skulle jag sluta blogga".

Det är så sant, precis så känner jag nu.
Så därför lägger jag av nu, den här bloggen dör med detta inlägg. Jag kan hålla på att hävda att jag skriver för mig själv och allt sånt, det var ju trots allt så det började. Men varför skriva när ingen verkar bry sig? Varje inlägg här har varit för mig och det har varit roligt och nyttigt och även ganska terapeutiskt många gånger. Men utan respons är skrivandet trots allt ganska trist. Och då kan jag lika gärna skriva av mig någonstans där ingen vet vem jag är, tillbaka till dagboks-rötterna, liksom.

Så: det här är det sista som skrivs på den här bloggen.

So long, vänner!

Jag kan inte riktigt bestämma mig: är jag sjuk eller inte? Fruktansvärt jobbigt och irriterande. Och jag som går på i morgon och har den där konserten att gå på på lördag. Oh well...

Gratis-skumpan flödade i går på Vintage Night och allt var supertrevligt. Låg hemma hela dagen och tittade på tv och vilade upp mig för att orka på kvällen. Det var ju trots allt min lördag i går och i dag känns det extremt mycket som söndag. Julia är på väg hit för en promenad någonstans i stan och en fika, förmodligen i Gamla Stan.

Hade det inte varit för att det var just henne jag skulle möta hade jag dragit filten över mig igen och funderat på om jag verkligen har råd att uttnyttja några sjukdagar och vara hemma från jobbet.

Jaha, då har man gjort ett bestående intryck på någon igen då. Det måste jag ha gjort, med tanke på att jag körde huvudet i tunga saker två gånger på kort tid. Om inte annat måste han ha blivit imponerad av min tjocka skalle, som tålde båda smällarna.

Först rev jag nästan en lampa som hängde ovanför min stol på väg ut från intervjun. Som tur var hängde den kvar, men det gjorde rejält ont. Sedan gick jag rakt in i en högtsittande hylla när jag rundade ett hörn på väg ut ur pentryt.

Nästa vecka har jag två nya på två tv-kanaler. Planerar att försöka hålla skallen intakt då.

Varför blir jag alltid sjuk när jag är ledig? Och när jag ska göra viktiga/roliga saker...

Nu trotsar jag förkylningen och skuttar ut i minusgraderna för en jobbintervju.

Okej, det snöar ute. Mycket.
Jag misstänker att det är den bästa sorten, den som blir slask så fort den når marken. Det här motiverar mig knappast mer att släpa mig in till filmdagen på Rigoletto. I detta nu missar jag filmen med Reese Witherspoon och Jake Gyllenhaal och snart drar en western med Russel Crowe och Christian Bale igång.

Och jag kurar i soffan och dricker te. Biomörkret känns långt bort när man måste ta sig genom en vägg av blötsnö först. Jag satsar på att ta mig in till Eastern Promises klockan 14 och se de tre sista istället.

Ibland är det så himla gött att jobba skift och pricka in förhandsvisningar på sina lediga dagar.

Uppdatering: I går skippade att gå på fotbollsgalan av samma anledning. Är det så här min vinter kommer vara? Kasst väder så jag stannar inne..?

Det är vad jag har lovat mig själv nu.
Om jag inte har fått ett nytt jobb innan januari så ska jag äntligen göra det: dra hit.

Tre månader: plugga, träffa folk, fräscha upp skol-italienskan, fylla 25 - leva lite. 

Efter en liter te och fyra avsnitt Sex and the city masade jag mig till slut ur soffan.
Det är där jag brukar spendera merparten av min första lediga dag. I dag är min fredagkväll, då jag gör så lite som möjligt och aldrig känner mig stressad av det eftersom det är så mycket kvar av ledigheten. Alltså, fredagkväll.

Jag har en något kluven inställning till att SATC blir film i detta nu. Jag protesterar inte alls mot fler avsnitt, jag skulle tvärtom kunna titta på den serien tills jag trillar av pinn. Men film? Jag tvivlar på att jag skulle gillade det, och jag har även lite problems med att se att jag skulle sätta mig i en biosalong med en bunt andra brudar som också vill att singellivet ska vara sådär - trots att det inte är det.


Nu kollar jag på bilderna (kan inte hålla mig, trots att det är grym spoiler-varning på dem) och önskar att de hade valt en ny säsong framför vita duken...

Ibland är Babel Fish underbart, ibland ... Not so much.

Det som ungefär betyder "kom skotten från en polismans vapen" blir, enligt Babel Fish översättning:

I dagens Aftonbladet står det att Uffe Larsson tjänade 2 543 kronor förra året.

Tro fan att han blev smal då.




Mannen få t-tröjan har inget med Uffe Larson att göra.

Det är Monster Jam i Globen.
Ett "klara färdiga gå" för alla bondlurkar och deras ungar att knata runt i gallerian med likadana kepsar och fula t-tröjor.
Jag har aldrig förstått hur en arena fylld med sand och en massa stora monster trucks kan dra så mycket folk. Nu är de, korvförsäljarna och öronpropps-snubbarna överallt här ute. Mitt i prick!

Trotsade alla mina principer i går när jag gick ut med Andy, trots att jag skulle upp kvart i fem och gå till jobbet. Det ångrar jag inte, trots att jag var så trött att hela kroppen skrek "neeeej" när jag gick upp. Vi gick till Garlic and shots i går, riktigt bra ställe där allt innehåller vitlök- med undantag för vinet och drinkarna. Dock inte undantaget ölen, den finns också i vitlökssmak, men så fulla hann vi inte bli att vi vågade oss på den...

Jag får den inte ur mitt huvud!

Ingen som helst inspiration i dag.
Det kan eventuellt ha något att göra med:

a.) att jag är deppig
b.) att jag håller på att bli sjuk
c.) alla andra har fredag när jag har onsdag (d v s har två dagar kvar på arbetsveckan)

Uppdatering: d.) att jag förmodligen är arbetslös om tjugo dagar.

Tydligen är Arnolds "I'll be back" den filmreplik som folk mest lyckas få in i normala (?) konversationer. Den är inte en av mina personliga favoriter direkt, men jag skulle jag ha gissat på en, helt spontant, så hade det nog blivit den.

Själv brukar jag i bland klämma in: "Like a glove", "Woopsie Daisy" och "Show me the money" (7).

Har kryssat för vilka av de tio som jag använt:

Jag gjorde Aftonbladets modetest i morse och fick bara fem rätt av tolv, så min åsikt kanske inte räknas. Men: Cavallis kollektion för H&M. Eller Cavallis kläder över huvudtaget, rättare sagt, hur har de lyckats överleva utanför Italiens gränser?

Som de här brallorna, till exempel: är det bara jag som tycker de skriker Nanny Fine? Eller rökig blåhårig kvinna framför en enarmad bandit på Cinderella-färjan. I början av 90-talet hade min grannes mamma tights (ni vet, sådana där med ett gummiband under hälen) i såådant här mönster och inte ens då var det snyggt. Jag kan svära på att det där mönstret aldrig var menat för något man ska ha runt sina lår och sin rumpa...

Ni måste skämta...

Hur kan varenda program på tv 3 numera vara sponsrat av en svintopygmé med pilotbrillor..?

I dag blev jag knuffad av en arg fem-åring. Hårt också. På något sätt känns det som klimax på en allmänt kass dag.
Gjorde misstaget att rusa in i ett proppfullt tåg, och fick sedan en tryckare av en sur unge som trotsigt stirrade tillbaka på mig. Jag hade bra lust att väsande fråga honom om han visstevad jag tyckte om ung-jävlar som honom. Men det gjorde jag inte. Jag och mitt kassa humör teg hela vägen hem och lär fortsätta med det tills det är sovdags om några timmar.

Nu sitter jag själv och försöker att inte bli superirriterad över att M stoppar in mat som vi ska använda i frysen. Det funkar inget vidare...

Senaste impulsköp: Två rosa, och ganska dyra, hortensia
Bästa promenad: Längs med Karlbergskanalen
Äter lyxmiddag: Jag har ätit en i mitt liv och det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på den: vit tryffel, kalv, marulk...
Favoritgata: Folkungagatan
Bästa förfestmusiken: Oldies, allt från Johnny Cash till Depeche
Reser helst till: Italien och Grekland, men drömmer om New York
En bra gå bort-present: Handgjorda praliner
Favoritlyxartikel: Min underbara hårinpackning och sporadiska ansiktsbehandlingar
Älsklingsljud: Regn mot fönsterrutan
Senaste upptäckt i Stockholm: 90's på Riddarkällaren.
Favoritgalleri: Har aldrig satt foten på ett, tror jag. Okultiverad som jag är
Här bjuder jag mamma på middag: I mitt kök
Fikar gärna på: Södermalm och Kungsholmen, många olika.
Favoritfärg/er: Någon sa någon gång att svart inte var en färg, men jag hävdar motsatsen. Rött är också fint.
Rockstjärna jag vill träffa: Elvis, när han fortfarande var ung, snygg och singel
Favvoskor: svarta pumps
Klädkonto per månad: En tredjedel av lönen
Mode jag aldrig vill se igen: vad jag än skriver här kommer bli modernt igen. Men jag svarar MC Hammer-byxorna.
Bästa fyllekäket: äter i stort sett aldrig fyllekäk, men jag kommer ihåg att falafel på Grönt & Gott i Karlstad var gott
Bästa diktsamlingen: inget poesifan över huvudtaget

Listan ärligt snodd från Linda K (som jag misstänker snott den från DN På stan)

Jag börjar verkligen lessna på hela Fejsboks-grejen nu. Framför allt på grund av alla töntiga funktioner.
Bita folk så att de bli pirater, varulvar, zombies. Bota cancer, aids, världssvälten. Okej, välgörenhetstanken är god, men hur faen ska ett medlemsskap i en Facebook-förening bota världens värsta sjukdomar?

Dessutom har jag tröttnat på vänner-samlandet. Visst, det är ganska kul att få tag i några gamla kompisar som man annars inte skulle kunna få kontakt med. Men som vännen M, som är fb-motståndare, sa: "jag behöver inte veta vad finniga Stefan i 8B gör numera".

Folk addar varandra i samma takt som pesten spred sig och sedan säger man inte ett ljud till varandra. Flera av dem som addat mig skulle aldrig våga hälsa om de såg mig på Drottninggatan i Karlstad, till exempel. Och en del svarar inte ens när man skriver i gästboken. Får man ta bort dem som "kompisar" då, eller blir man svartlistad någonstans då?

Jag ger mitt medlemsskap på Facebook typ en månad till, om inget dramatiskt händer...

VH 1 har en lista för allt. Bästa Abba-videon, bästa 80-talsvideon, bästa r'n'b-videon... Igår var det världens 50 bästa musikvideos- punkt.

De resonerar alltid konstigt på VH 1, jag undrar verkligen vilka som arbetar där och vilka preferenser de har. Massive Attacks "Tear drop" - självklart, Aerosmiths "Living on the edge" - what? Och i just den ordningen. Dessutom slängde de upp Foo Fighters senaste på en finfin femteplats, vilket är helt obegripligt. Visst var den lite ball, men det är knappast den femte bästa genom tiderna.

Jag ger er Foo Fighters bästa video:

När jag stod på Hydro för att hämta ut mitt nyinkomna paket från Buzzador (hur stort som helst, från Estrella och jag har redan provsmakat) höll killen framför mig i en porrtidning.

Jag kunde inte sluta glo. I know, folk konsumerar fortfarande porr, det är inte det. Grejen är att jag nog aldrig, ever, har sett någon köpa en porrtidning i affären eller välja bland porrfilmerna i videobutiken. Nu, när man kan sköta allt det där utan att ens hoppa ur pyjamasbrallorna känns det som att de som faktiskt gör ärendet över disk är fruktansvärt mycket färre än när man själv såg Aktuell Rapport i tidningshyllan på Konsum Norrstrand första gången.

Kände mig som en kärring när jag, bakom hans rygg, gjorde stora ögon över tidningen. Och ögonen växte några storlekar till när jag såg att han började läsa den så fort han kom utanför dörren. Han stod vid bakluckan till sin pick up och kollade i den i någon minut innan han hoppade in i bilen. Kärringen i mig baxnade...

Är det någon som orkar se den här kvinnan någonstans igen? Och i underkläder dessutom, vad är det här - tredje gången nu?

Jag har fullförståelse för att den här frikyrkliga silikonskatan är "ensam" faktiskt. Och att ena dagen hacka på att en annan mamma i serien är en slyna och andra dagen gråta över att de inte fick bestämma allt i serien själva - suck och stön.



Josefin är överraskande nog i stan och jag ska åka in och dricka vin med dem snart. Först dusch och mat...

McDonalds måste vara supernöjda över den här annonsplatsen.

Klamydia - snart i ett Happy Meal nära dig!

I dag hämtade jag ut mitt körkort.
Som förmodat ser jag ut som en psykpatient på frigång, psyko på det där "Lida"-sättet ni vet. Stooort leende och jättesnäll tills PANG - vansinnet tar över och jag blir galen.
Trots det gick jag ändå och tog en ny bild direkt efter att jag hade varit hos frisören och ändå blev det så här. Fast jag tror det sitter i leendet. Ingen ser så här klämmig ut på sitt körkort.

- Vad glad du ser ut, sa killen som lämnade som lämnade ut det till mig när han kollade på det.

Jag har ju bara en foto-look, Colgate-varianten. Ibland ser jag glad ut, ibland galen och någon enstaka gång skitnödig. Det här är en blandning av nummer två och tre.