Kent minus ett

Jag vill säga att det är en stor förlust att Harri Mänty hoppar av Kent. Men då skulle jag nog överdriva.
Harri Mänty var den enda i Sveriges bästa band som egentligen inte tillförde särskilt mycket.
Han var den man glömde bort när man räknade upp medlemmarna. Han var den som man inte skulle märka saknades under en spelning.
Tar man bort honom som gitarrist händer ... inte mycket. Kanske ingenting.

Det svenska musikundret

I Sverige producerar vi varje år mängder av bra musik.
Läser man nomineringarna till årets Grammisar får man svart på vitt på detta:

  • Agnes - Right here right now
  • Andreas Johnson - Sing for me
  • BWO - Tempel of love
     
  • Martin Stenmarck - 7milakliv 
  • Sebastian - Do what you're told

Bloody marvellous

Det verkar som de värmländska skogarna gav mig en förkylning.
Redan på väg in till Annexet kände jag mig lite krasslig och idag när jag vaknade var snoken fullständigt igentätad och huvudet tungt. Typiskt, jag har inte tid med att ligga i sängen den här veckan.

Förkyld eller inte, det var inget som störde mig igår kväll. Spelningen var nästintill magisk och precis så intim som jag hade hoppats. Jag hade ruskigt höga förväntningar innan och trots det var jag ändå lyrisk när vi hoppade på t-banan en och en halv timme senare. Ända sedan de uppträdde på Arvikafestivalen för tre år sedan och jag inte hade tid att se Keane, då en annan spelning som jag recenserade drog ut på tiden har jag ångrat mig. Total felprioritering, särskilt med tanke på vilket band jag istället tvingades ägna min uppmärksamhet åt, men nu slipper jag vånda mer. Spelningen igår var inget annat än fantastisk, kanske en av de bättre jag har sett och i stort sett alla låtar jag hoppats på kom som på beställning. Storheten i Tom Chaplins röst är ett kapitel i sig. Så rent och klart och maffigt att jag ständigt får rysningar.

Summa summarum har jag väl bara superlativ för konserten. Det enda som förbryllade mig var väl egentligen publiken. Aldrig har jag varit på en konsert med så blandad publik förut. Småbarnsmammor i manchesterbyxor, finska fyllon, popiga par, 30-åringar, mellanstadieelever och längst fram ett koppel skrikiga tonårstjejer som gjorde Chaplin & c/o nästintill generade. Så många "I love you" och " marry me" att man nästan började undra om det var en Westlife-spelning som man hade hamnat på...

Kvällens fem bästa:

* Can't stop now
* Somewhere only we know
* Try again
* Nothing in my way
* Bedshaped

Keane

75483-43

KEANE- BEND AND BREAK

Stenmark rimmar som en häst cyklar

Medan jag satt och drog in låtar och inslag i min spellista innan programmet i morse skvalade det till i högtalarna. På morgonprogrammet spelade man Martin Stenmark. Jag tittade oförstående in i studio ett. Kollegan mötte min blick och ryckte uppgivet på axlarna.

Martin Stenmark är sannerligen ingen poet. Om det nu är han som har skrivit skiten. Hjärta-smärtarim borde hur som helst vara olagligt...

Jag vill kasta loss,
och lära mig slåss.
Raka av mitt hår,
och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen,
och hålla dem hårt.
Bita på sanningen,
och kväva all gråt...

Och i videon bjuds man även på en taskig ansats till Fight Club.


OH

MY

LORD


Swenska tjej- It's the grej

Det här är humor.

Henrik Schyffert är kul.

Och här med.

En varje dag

En av miljoner pärlor på Youtube


Lång och trogen tjänst

Vaknar sent den här lördagen. Det finns en bra anledning till det- jag somnade nämligen sent. Halv fyra i morse för att vara mer exakt. Men vem kan sova när Musikbyrån firar 10 år med att vräka ur sig höjdpunkter ur arkivet?
Ögonlocken började kännas lite tunga när klockan närmade sig ett, men då gjorde The Hives entré och jag var med ens klarvaken.

Konserter man varit på, konserter man önskar att man varit på, artister och band som man upptäckt, intervjuer som berört. Allt i en salig blandning. Själv är jag övertygad om att jag aldrig hade upptäckt  Flaming Lips, Anthony and the Johnsons och Mary Lou Lord om det inte varit för Musikbyrån. Åtminstone hade det skett mycket senare än det nu gjorde.

Kvällens eufori:

* Depeche Mode flyr från punkare
* Soundtracks fejkade splittring och filmen om deras nya liv
* The Hives US Tour
* Marilyn Manson snackar om texten till Use Your Fist Not Your Mouth
* Niel Young i Amish-hatt
* Sami Sirviö blöder näsblod när Kent intervjuas på kinakrog i Eskilstuna
* Håkan Hellström är bitter över SOOL:s hån
* Det tragiska repet om Radiohead
* bob hund liva anno 1997
* Cardigans spontanspelar på hotellrum

Dock saknade jag bilder från R.E.M:s spelning i vinterträdgården på Grand och hade även kunnat leva utan att behöva höra något från The Knives spelning på Mejeriet tidgare i år. Annars en komplett kväll...

Balsam för själen idag: The Hives- Main Offender

Brittpop-brist

Medan jag försöker göra mig fin lyssnar jag på P3.
De spelar Wonderwall med Oasis. Jag inser med ens att jag inte har någonting med Oasis bland mina skivor. Låten Wonderwall har jag, men inte i originalversion utan med Ryan Adams. Och jag som lyssnade så mycket på brittpop på 90-talet. En del ligger nedpackat och en del snurrar fortfarande med jämna mellanrum: Blur, Happy Mondays, Suede, Elastica, Ocean Colour Scene.

Bara för det plockar jag fram lite Pulp, lite Smiths och lite Brainpool nu... 


Från Gudfadern till She's all that

När jag är sjuk händer det något med min filmsmak. Något konstigt. Jag som i vanliga fall slår frivolter över oscarsnomineringar och förgyllda lejon och palmer. Jag som i vanliga fall blir varm i hela kroppen av ord som "klassiker", "mästerverk" och "demonregissör". Jag som gärna disskuterar kameravinklar och åkningar i filmer av franska nya vågen-regissörernas bästa filmer blir en helt annan människa när jag är sjuk. Idag är jag det, och trots att film-hyllan här hemma rymmer flera av filmhistoriens allra bästa alster, så är jag precis som jag alltid är när jag är sjuk.

Jag vill inte ha filmer längre än 100 minuter. Jag vill inte ha filmer som är baserade på en stackars människas liv eller på en storsäljande roman. Jag vill inte veta vem regissören är, jag vill inte att ordet Academy Award ens har använts i samma mening som filmtiteln. Jag vill bara se romantiska komedier. På sin höjd också typiska matinéfilmer, som till exempel De Tre Musketörerna. När jag bodde i Karlstad hyrde jag den minst fem gånger hos den lokala filmbutiken, det tror jag att jag var ensam om.

Skulle jag ens andas om detta inför mina gamla klasskompisar från filmvetenskapsstudierna, så skulle jag vara svartlistad- men det skiter jag! Fram för Legally Blonde och Sleepless in Seattle!

Som socker för själen

75483-38

Damien Rice- The Blower's Daughter

En utmaning är alltid en utmaning

Var hittade du denna utmaning? Här

Vad lyssnar du på för sorts musik? Så olika att jag istället listar lite av det jag inte lyssnar på: schlager, klassiskt, folkmusik, joik,  Mest rock för att prata klarspråk.

Vad heter favoritartisten/artisterna? Pearl Jam, U2, Rammstein, Rage Against the Machine, Kent, Moneybrother, Christina Kjellvander, Keane, Rolling Stones... Kan omöjligen räkna upp samtliga.

Låt som gör dig glad: Mando Diao- The Band & Hellacopters- I'm In The Band (konstigt sammanträffande)

Bästa låten: Pearl Jam- Jeremy & U2- Where The Streets Have No Name & Babyshambles- Killamangiro

Sämsta låten: Valfritt alster av A; Tomas Ledin, B; Per Gessle och C; Carola

Bästa partyhiten: De Lyckliga Kompisarna- Rysk Bompa alt. Rammstein- Ich Will

I min mp3: Nästan allt, men bland annat Rammstein, Animal Five, Babyshambles, Hellacopters, Iggy Pop, Kings Of Convenience, Korn, Marit Bergman, The Smiths, Scissor Sisters, The Donnas, White Stripes, Christian Kjellvander, Coldplay, Norah Jones, Cardigans.

Jag skickar utmaningen vidare till: fröken J & Linda

27 år med Per Gessle?

För inte så länge sedan snackade jag och M om vilka band och artister som kan anses vara Sveriges största exporter någonsin. Vi kom fram till att Roxette måste vara en av de absolut stora, kanske den största av alla (ja, nästan). Listen to your heart har spelats 3 miljoner gånger på amerikansk radio. 3 000 000! Slår man ihop det blir det 27 år i rad. Det är ruskigt mycket Gessle, det. Förmodligen mer än vad någon levande människa skulle tåla...

Nej, dra på trissor

Jisses jisses jisses!
Jag vet knappt var jag ska börja. Hösten verkar, i muiskväg vara en av de mest givande på bra länge. För mig var sommaren aningen tunn beträffande just den delen. Särskilt i jämförelse med tidigare år, då sommaren kryddats med minst en festival och minst en stor arenaspelning utomhus. Det är inte ofta jag hoppar jämfota av glädje när spelningarna åter flyttar in under tak och fyra väggar, men nu kan jag inte låta bli:
Ron Sexsmith, Keane, bob hund, Juliette & The Licks, David & The Citizens, Suburban Kids With Biblical Names, Tiger Lou, Blindside, Camera Obscura, Red Hot Chili Peppers.

Just nu sitter jag och funderar på hur jag ska få tid till allt detta inom loppet av bara några månader. Kanske var Guds tanke att jag skulle vara utan jobb för att få det att gå ihop...

Beklämmande i Berlin

Fotbolls-VM i all ära, men nyss slogs jag av en ganska skrämmande tanke. Tomas Ledin, denna en av Sveriges största synder, denna musiker som borde skjutas upp i en rymdsond, denna talanglösa barfotagubbe som borde vara utan båda gitarrsträngar och stämband- denna man skall med sin gamla hit glädja oss i fotbollsyran i sommar! Vilket antiklimax! Jag föreställer mig hur vi står på Olympiastadion i Berlin och man i den varma sommarnatten gastar ut sin glädje och hur vi, i den 3000 man stora klacken helt plötsligt skrålar "Vi är på gång" för full hals utan att tycka att det känns särskilt tokigt!

Tomas, ärlig talat. Om du nu måste envisas med din musik, dina texter och din fula nuna en hel sommar till så kan du väl för faen ha respekt nog att klämma ur dig en NY dålig låt. Inte en som vi redan tröttnat på! Vad Jocke Berg och grabbarna i Kent tycker om Tomas Ledin speglas i deras smeknamn för honom: Tomaso Bin Ledin. Jag kan inget annat än att instämma!


Nyare inlägg
RSS 2.0