On The Rocks

Alla som har lämnat sin födelsestad vet vad jag pratar om.
När man lämnar stan där man växte upp, fick sin första fylla och fick vänner för livet tillkommer tydligen vissa obligatorier.
Det jag pratar om är det där med att "åka hem och hälsa på".
Det är alltid ett evig fråga om att man ska komma hem. När kommer du hem, varför så sällan, kom snart.
Det är såklart skönt att vara saknad och efterfrågad och jag tycker väldigt mycket om att åka hem till Karlstad och kunna njuta av alla de goda sakerna med den staden och slippa de tråkiga som en gång var några av skälen att man flyttade.

Det är väl egentligen inte bara det att det känns lite tråkigt att alltid vara den som tar sig tid att hälsa på. Det känns även som ens vänner har mindre koll på hur ens liv ser ut här borta och det är klart att det känns lite synd. Att åka hem är aldrig tråkigt och jag längtar ofta efter Karlstad av vissa anledningar. Samtidigt är det synd att pressen ligger av någon anledning på mig eftersom det var jag som flyttade.

Få har visat intresse för att komma hit. Ännu färre är de som faktiskt har varit här. Läna har varit här flera gånger, så klart. Sandra var här en gång 2004,  Kristina likaså.
Sedan har det varit dåligt av den varan. Obefintligt är kanske ett bättre ord...