On The Rocks

I morgon går flyttlasset.
Jag kan inte komma bort från det här råtthålet snabbt nog.
Varje sekund extra som jag skulle behöva spendera här skulle ta kol på mig.
Har funderat massor över hur jag ska lösa möbleringen i min nya lya.
22 kvadrat är ju trots allt inte särskilt mycket, och än så länge fattas en del saker- till exempel ett databord och en bokhylla...
Så länge jag får komma bort här ifrån så löser det sig.

Usch, vilken hemsk dag det har varit.
Har inte fått behålla något av det lilla jag fick i mig idag förän nu.
Provade först med mild yoghurt- svar: nej.
Sedan jordgubbar- svar: nej.
Däremellan mjölk som också fick nej.
För en halvtimme sedan åt jag lite soppa och än så länge inget uppror. Aldrig har det varit så jobbigt att gå upp för backen från Ica som idag. Jag trodde mina ben skulle vika sig, var tvungen att vila mot ett träd på halva vägen.

I morse packade jag en flyttlåda. Bra jobbat tyckte jag och efter den persen har jag fått vila mig resten av dagen.
Är man inte stark i kroppen då, så säg...

"Saldo: 1,05 kr".
Det beskedet känns inget vidare.
Juni är alltid en riktig skitmånad: inga pengar från CSN och inte någon lön eftersom den kommer retroaktivt...
1 krona. Jag kan inte ens komma på något jag kan köpa för det...
För ett S-märke blir man inte mätt på.

Igår gick jag runt och var ledsen för den spolierade helgen med M.
Jag sken upp ordentligt när han ringde igår eftermiddag, men anande inte att det var dåliga nyheter på gång. För mig kändes det så viktigt att vi skulle hinna ses ordentligt med tanke på vad som hände förra helgen. Vi behöver få umgås, prata och få allt som vanligt igen. Av den anledningen, och den mest uppenbara såklart, blev jag ganska ledsen över att vi knappt skulle hinna yttra två ord till varandra den här helgen.

För en stund sedan ringde han igen. Efter att vi hade pratat igår gick det upp för honom hur viktig den här helgen var, dels för mig och dels för oss. Han har ändrat sina planer och nu finns det ordentligt med tid för oss att göra allt det vi hade tänkt i helgen. Någonstans hoppades jag ju på att han skulle göra så, men jag vågade nog ändå inte tro att han skulle det. 

Gudars, vad jag älskar den där killen...

Jag vet inte rikitgt vem jag försökte lura igår.
Jag intalade mig själv att trots att jag redan igår var ordentligt sjuk så skulle jag orka jobba idag.
Därför ringde jag I N T E och sjukanmälde mig trots att jag borde ha gjort det. Det resulterade i att jag satt på sängkanten vid halv fyra i morse och tyckte synd om mig själv för att jag var tvungen att åka dit. Jag tillhör nämligen kategorin männsikor som blir otroligt ynklinga när dom blir sjuka. Jag vill att någon ska pussa mig på håret, badda min panna med kall handduk, hämta juice åt mig och tycka synd om mig. Ynklig alltså...
När man börjar jobba halv fem på morgonen så finns det inte många att ringa om man blir sjuk. Därför var jag vtungen att masa mig upp, sätta mig på cykeln, cykla dit och säga att jag var sjuk och sedan cykla hela vägen hem igen. Allt detta med irriterade luftrör och 40 graders feber. Väl hemma var jag både kallsvettig och dödstrött...

Släpade mig bokstavligt talat ned till Ica nyss. Köpte jordgubbar, vitaminspäckad jucie och en glass. Tror dock att det var lite optimistiskt av mig att tro att jag skulle få i mig särskilt mycket av något av det...
Har nu fönstret öppet och lukten av nyklippt gräs slinker in. Känns trist att behöva ligga inne en sån här dag, men jag har inget i solen att göra just nu. Om man knappt orkar sitta upp så ska man än mindre lapa sol.

Jag gillar att zappa. Jag har visserligen inte haft särskilt många kanaler att växla mellan sedan jag bodde hemma för fem år sedan, men tillräckligt för att tillfredsställa.
Idag resulterade det i att jag för någon minut hamnade på Days Of Our Lives, den kvalitetserie. Eventuellt har de även överträffat sig själva denna gång, för vad jag såg under min korta stund var sannerligen helt vrickat. Tydligen föll det ett meteorregn över Salem häromdagen och det är ju ganska sällsynt i sig. Idag avslöjades det dock att det nog inte var ett meteorregn, utan aliens och rymdskepp.
Jag är mållös...

När jag funderat lite över vilka tv-serier jag har följt så slår det mig att något liknande hände i den svenska kalkonklassikern Tre Kronor- ett ufo fanns med, men är osäker på om någon fördes bort, blev aliengravid eller bara uppbeemad!

En sista reflektion om tv innan jag kryper ned under täcket för att driva bort febern:
när det finns kids som hittills har skaffat sig en större förmögenhet på sin karriär (framför allt en oförtjänt sådan som i det här fallet) än vad man själv kommer kunna skrapa ihop under en livstid- då är det något fel.
Under en omgång zapp på tv hamnade jag på den ganska kassa serien Malcolm In The Middle, som nu flyttat till trean. Det känns helt enkelt inget vidare att veta att ett av de glinen i den serien har köpt Jessica Simpsons förra villa för 40 miljoner...

Vad har du gjort, Gud..?

Fick precis ett samtal från arbetsgivaren som jag var på intervju hos i förra veckan.
Tyvärr vill de ha mig.
Tyvärr säger jag eftersom jag inte känner att jag vill ha jobbet.
Varför det är "tyvärr" är för att jag är arbetslös från 31 juli och inte har något annat jobb på lut.
Så nu vankar jag av och an här och försöker komma till ett bra beslut.
Med pendling till Stockholm blir arbetsdagen 11 timmar lång, lönen är 17 500 i månaden.
Just nu känns det som för lite pengar för för mycket jobb- och för hög risk för att jag skulle kunna bränna ut mig på ett jobb jag egentligen inte vill ha.

Och jag som inte ens kan välja tv-kanal, dvd-film eller vad jag ska äta till middag...

Om någon skulle fråga mig, så skulle jag nog påstå att jag är ganska bra på presenter.
Jag brukar försöka lägga saker människor i min närhet säger på minnet för att kunna ta fram infon när det bröjar dra ihop sig till paket-tider och fixa något trevligt av det.
Det är så man gör för att ge någon något de önskar sig utan att de egentligen vet att de önskar sig det.
Så brukar det alltså vara.
Men nu närmar sig M:s födelsedag, och jag är plötsligt helt clueless.
Även om jag lägger pannan i djupa veck så får jag inte fram några idéer och snart brinner det i knutarna.
Dessutom bränner min ekonomi hål i plånboken- en kombination som inte ger muntra miner.

Jag tyckte att jag var jäkligt slug igår.
När jag åkte hem från jobbet tog jag med mig min vätaresistenta Radio Uppland-jacka eftersom jag visste att det skulle regna under morgonen.
Är det något man har koll på när man jobbar med radio, så är det väder. Och datum och nyheter så klart...
Vad jag däremot inte hade koll på var hur mycket det skulle regna, vilket råkade vara jävligt mycket.
Klockan fyra i morse vräkte det ned utanför mitt fönster och den där jackan var en klen tröst när jag snabbt insåg att jeansen skulle bli dygnsura.
Det blev de också.
Jag har gått runt i skyblöta brallor i sex timmar.
Det är INTE kul.
Du är så jäkla slug, Elin...

Har tänkt att gå och lägga mig snart.
Sneglar bort mot hörnet där flyttkartongerna står. De blänger tillbaka på mig.
Har dåligt samvete för att jag inte har börjat flyttpacka ännu. Har inte ork bara. Skulle vilja knäppa med fingrarna så att det bara är klart och jag befinner mig i min nya lägenhet!
M i n   N y a   L ä g e n h e t ! ! !
På lördagkväll sitter jag och M och äter middag mitt emot varandra vid ett riktigt köksbord.
På söndag vaknar vi där.
Det ska bli oändligt skönt!

Samtidigt ser jag Australien klanta bort en möjlig förlängning mot Italien i 93:e minuten.
Jag har visserligen halva mitt hjärta i Italien, men jag tyckte ändå att det kändes snörpligt för överraskningen från down under!

På vägen hem gottade jag mig åt att jag kände mig pigg.
Det är en ovanlighet när man arbetar som jag gör. Sista halvtimmen i programmet brukar det sega till sig i skallen och när man väl sitter vid datorn lite senare och ska boka upp för morgondagen så är man halvt i koma.
Tog en kopp te och gick på nio-mötet. Utvärdering och en macka och sedan ringde jag och bokade upp två inhopp för imorgon. Gjorde en tralla och kände mig sedan rätt nöjd. Vem orkar stanna längre än nödvändigt?
Ingen trötthet infann sig och i branta backen mellan Göteborgs- och Upplands nation trampade jag på bra. Någon där ovan har varit god nog att fixa så att cykeln numera inte är låst på ettans växel, utan på tvåans. Med andra ord kan jag nu trampa på utan att vara rädd att knäna ska gå ur led.
Väl hemma, vad händer?
Jo, koma såklart...

Har duschat riktigt varmt nu. Det kändes som jag verkligen behövde det.
Nyinsmord och fräsch ska jag snart krypa ned i sängen för att försöka framkalla tröttheten.
Än så länge lyser den nämligen med sin frånvaro.
Det samma gäller mitt goda humör. Så har det varit sedan jag vaknade i lördags.
Jag antar att jag repar mig snart, men det känns tungt nu och jag hoppas innerligt att det blir mycket att göra på jobbet under veckan eftersom jag är övertygad om att jobb stöter bort grubblande tankar- det gör det alltid.
Satt ute med söta fröken J och supersköna S och småpratade lite förut. Det var skönt att bara softa lite i solen innan det var dags att gå in så att det inte blir läggdags allt för sent. Att gå upp klockan 03.00 kräver trots allt lite kraftansträngningar.
Jag går och lägger mig runt åtta och sedan hoppas jag på att ridån har gått ned senast halv tio.
Vi får väl se hur det går med den saken...

Han sa: Jag känner mig kvävd.
Hon var tyst.
Han sa: Jag är inte jag.
Hon var stum.
Hon sa: Jag vill inte vara utan dig.
Han sa ingenting.
Och hon fann inga ord.
Han sa: Du är värd att kämpa för.
Hon grät.

Den bedrövliga tillställningen Tyskland-Sverige skulle avnjutas på ett tillsynes schysst ställe i Norrtälje.
Egentligen var det dock inte matchen som var det mest bedrövliga.
Snarare servicen.
Om man inte har någon aning om vad service är ska man inte jobba på restaurang. Än mindre driva en.
Vi kom till en fullproppad restaurang där man klämt i extra bord och stolar till bristningsgränsen och folk fick i stort sett klättra för att nå sina platser.
Jag beställde en öl och en läsk till maten.
Sedan kom inget, och så inget, så kom femtioelva servitörer rännande som inte kunde ett smack och till slut kom läsken. En timme senare kommer maten. Club Sandwish med stenhård kyckling för några, plankstek där det är svårt att skilja planka från stek för andra serverat med klyftpotatis som blivit kremerad. Men ingen öl.
Poängterar vår beställning för Servitör Klyftig fyra gånger. De dukar av. Fortfarande ingen öl.
Tre timmar senare betalar vi. Fortfarande har vi inte fått det vi beställde... Dricks, någon?

Som grädde på moset andra tråkigheter under midsommarnatten som jag säkert kommer att redogöra för senare när jag orkar.
Just nu gör det nämligen fortfarande för ont...

Efter den långa jakten på en fin sommarklänning visade det sig alltså till slut att jag skulle få fan för att jag hoppades på att få ha den på midsommar.
Gick nyss ut på balkongen innan jag gjorde frukost, vilket visade sig vara ett dumt beslut.
Gåshud med en gång av de kalla vindarna.
Tror dock att det kommer bli en finfin dag och framför allt kanske kväll.
Honungsglazad kyckling, grönsaksspettoch färskpotatis och självklart rosévin.
Och jag tänker fan ha klänningen ändå, så det så..!

Är det något jag har missflyt med så är det teknik.
Inte att jag är teknik-analfabet, för den biten behärskar jag riktigt bra. Kanske är det därför man har ett jobb (?) som är 30 % babbla och 70 % teknik...
Den här veckan har jag hittills lämnat in två trasiga tekniska prylar: min kamera och min telefon.
Kameran har krånglat ända sedan Göteborgs och förlorade snabbt halva tanken med en digitalkamera när displayen gick sönder. Telefonen har fått eget liv och avslutar smatalen lite när den känner för det.
Just my luck.
Dock inte särskilt förvånande om man heter Elin.
När jag köpte Playstation var det trasigt från början. Sony hade aldrig ens hört talas om det sällsynta felet. Två tidigare mobiltelefoner har också löpt amok, lika många hemtelefoner.
Min video vägrar svara på mina order från fjärrkontrollen, datorna tappar rotorblad i fläkten och på tv:n går det inte att få en schysst bild.

På vägen hem från jobbet gick växlarna på min cykel åt skogen också. Spretar som en gammal tandborste och nu har jag alltså fastnat på första växeln. Höll med andra ord på att trampa mig tillbaka till stenhåldern...
Köpte en ny mp3-spelare innan jag åkte hem idag. Återstår nu bara att se hur länge den håller då...

Jag funderar på om det bara är jag som är lite gnällig.
Eller mesig.
Kanske lite både ock.
Kände mig dock en smula överkörd av min side-kick idag när vi planerade ihop nästa veckas sändningar. Han har varit i den här branschen i en halv evighet. Han har en fast tjänst på tv och gör det här mest för att det är roligt. Han behöver knappast hävda sin plats.
Jag vet dessutom att min chef valde att köra oss som ett radarpar i sommar för att jag kan tugga tillbaka och svara för mig.
Ändå kände jag mig platt när han klampat rakt över mig och bokat gäster och funderat ut inslag.
Eller så är jag bara gnällig...

Förresten, jag och M har blivit sambo.
Visserligen bara tillfälligt den här veckan, but still.
Fy bubblan var mysigt det var att öppna ytterdörren i eftermiddags- och så var det någon hemma och mötte mig i dörren med en kyss!!!
Sånt, om något, är värt att vara lycklig över och det är därför det blir mindre bloggat just nu.

Han är bäst!

Jag är torsk på amerikanskt snyft.
Amerikansk prime time super snyft.
Snyft-tv. I stort sett alla respekterade tv-program från Staterna verkar innehålla sånt som framkallar drarrande läppar. På mig fungerar det ta mig fasen varenda gång.
Oprah.
Fab 5.
Doctor Phil.
Prisutdelningar på OS.
Ikväll är det Extreme Home Makeover som fixar biffen.
Särskilr när det är män som bölar. Då öppnar sig mina tårkanaler på vid gavel.
Film har väl egentligen samma effekt, fast där är det kanske mer berättigat på något vis...

Jobbintervjun flöt på bra idag, de ska tydligen bestämma sig ganska snabbt vilket alltid är positivt.
Vet inte riktigt hur sugen jag är i o f s. Ganska låg lön, ganska långa arbetsdagar och dessutom blir ju de arbetsdagarna ytterligare två timmar längre, eftersom jag måste pendla till Stockholm varje dag.
Jag vet inte jag...
Skulle dock göra sitt för egot om de ville ha mig.
Enklast för veliga människor som mig vore om jag slapp välja dock. 

För fem dagar sedan var man på plats i Tyskland och glodde.
Nu är det dags igen, och även om jag flera ljusår hellre skulle vara nere Köln nu så funkar det också bra att gå till schyssta puben nere på stan.
Ingen sol, men däremot gott sällskap och det räcker gott.
Nu tar vi dem engelska fanskapen!

Det är inte bara så att det regnar ute.
Det öser verkligen ned.
Vädret var visserligen inte det allra bästa i morse, men det var uppehåll och solen kikade fram ibland.
Bestämde då med fröken J att vi skulle göra stan och fika lite.
Det började dugga lite redan när jag steg utanför dörren och nere vid ödetomten hällregnade det.
Den fina bolleron jag köpte i Berlin blev plötsligt en storlek för stor.
Jävla kvalitetsvara!

Var det förresten någon som lyssnade på Popnonstop efter klockan 10 idag?
De har ett nytt stolpskott som programledare där, Jonas Linné.
Förmodligen är det killen som fick jobbet som de annonserade ut för ett tag sedan. Med tanke på att jag vet några betydligt mer kompetenta programledare som sökte den tjänsten så kan jag inte fatta hur anställandet av den här killen gick till. Tro mig, detta mysterium kommer att få en uppföljning...

Jobbintervju i Stockholm imorgon.
Inget jobb jag kanske egentligen har drömt om, men i alla fall ett jobb.
Önskan att få ett jobb som jag verkligen verkligen vill ha känns lite längre bort för varje dag som går.
Lönen skulle ligga på 18 000, vilket betyder en nedgång för mig på några lock. Däremot bättre än a-kassa och det lät inte förgörande tråkigt. Men det är lite lustigt att man kan tänka sig att ta ett jobb bara för att det är avlägset besläcktat med det man e g e n t l i g e n  vill göra. Vi får se hur det går...

Min pappa fick äntligen en fast tjänst igår.
Sånt gör mig lyckligt... GRATTIS PAPPA!

Sov alldeles för länge idag.
Klibbigt täcke, klibbig i håret, skrynkligt lakan. Alldeles för varmt för att sova egentligen.
Lade på en rem för att få njuta lite av solstrålarna idag. Bojkottade dem igår eftersom jag var så trött efter resan. Precis när jag skulle ta på mig bikinin hissade jag upp persiennerna- ingen sol?
Moln som täcker himlen, och därmed ingen sol i sikte.

Nu badar jag istället iskallt fotbad och lyssnar på Wikegårds sommarprogram.
Iskalla fotbad är mitt sätt att härda ut i ett hus där väggarna verkar isolera värmen bättre än den bästa termosen. Oslagbart här inne.
Enda nackdelen är att jag blir förgrymmat sugen på att bada... Fasen också!

Dagens fråga: Hur mycket kan man om fotboll om man tror att Sverige ska ta VM-guld?

Jag hatar att bråka.
Det är så in i helsicke onödigt.
Jag har varit på kasst humör hela dagen.
Inte konstigt att det slutar så här då...

Olympiastadion.

Om du inte är fotbollsintresserad så tycker du förmodligen att det låter konstigt. Sjukt rentav.
Du förstår inte, och i så fall kommer du aldrig att förstå.
Fotbolls-VM är för mig det största som jag har upplevt!

100 000 svenskar på plats i Berlin.
Av de 72 000 på Olympiastadion var nära 50 000 svenskar.
Det är svindlande när jag tänker på det så här i efterhand.
Tittar på bilderna. Ryser. Kan inte fatta att jag var där.
Torsdagen var en sån där dag som man kommer att kunna leva på länge. När dagarna känns tunga och trista så kan jag kolla på bilderna från torsdagen och få samma sorts rysningar igen. Och igen. Och igen. Till en början märkte vi inte så mycket av svenskarna i den tyska huvudstaden. I full mundering satte vi oss på tunnelbanan in till stan och allt efter som fylldes det på med fler och fler svenskar på tåget. Framme vid Wittenbergplatz, som var samlingsplatsen för de svenska fansen exploderade det av de gula och blåa färgerna. 
5 000 pers. Kanske fler. Och ändå var det ingenting mot vad som komma skulle. Vi satt på gräset i värmen från den tyska solen och drack öl, läste svenska kvällstidningar, sjöng, skrålade och umgicks med andra fans i nästan sju timmar.

I samlad tropp välde klacken ned i tunnelbanan som skulle ta oss till Olympiastadion. Någon timme innan hade jag sprungit på Jesper Blomqvist där när han skulle köpa en t-banebiljett. Jag lät honom inte vara i fred. Tåget svämmade över och de få tyskar som åkte med tåget skrattade åt oss medan vi vrålade "Iiiiiin määäää bollen i mål" så att rösten sprack hela den svettiga resan mot stadion. Undrar om Markoolio vet om hur den sången nästan blivit den officiella låten för de svenska fansen. Kollade han på matchen kan han inte ha missat det dock. Som tur var besannades inte mina farhågor om att Tomas Ledins vedervärdiga stycke skulle idisslas på samma sätt. Inte ett ljud, till allas stora glädje.

Sedan var vi där. Mäktigt. Ofattbart. Så bra platser att vi ser ansiktsuttrycken på spelarna. Isaksson värmer. Zlatan ser ut att ta sig i skrevet stup i kvarten. Det skulle visa sig senare att det var ljumskarna. Alla verkar lika överväldigade som vi. Överallt hörs glädjetjut följt av "fan vad häftigt" och "kolla vad mycket svenskar". Gult, gult, gult. var man än såg var läktarna gula. En liten klunga paraguayaner hade inte mycket att hämta mot den svenska klacken.

Frustration. Målchanser. Byte av spelare. Fler chanser. Chansernas chans. Miss. Kolla på klockan. Är det slut nu? Ska det sluta så här? Mål. Mååååååååååååååååååååål! Eufori. Klimax. Kaos. När skottet kom och nätet äntligen rörde sig var det som om hela stadion expolderade. Jag grät nästan av glädje. det kanske låter ännu dummare än det första jag skrev, men så var det. Sverige spelade så bra och hade staplat chanserna ovanpå varandra under hela matchen. Vi hade gjort oss förtjänta av minst tre mål, men ett räckte.

Efteråt strömmade 50 000 blågula ut ur stadtion. Sjungande gick vi mot tunnelbanan. Festen skulle fortsätta hela natten i stan. Människor hade stannat till på vägen för att titta på spektaklet med de svenska fansen. De skrattade, gjorde tummen upp och ropade "Schweden".
Vi festade till fem den morgonen. Inget bråk, bara fest. Ett tydligt tecken på den gemnytliga stämningen är faktumet att polisen tog bilder på fansen, som de förmodligen tyckte var rätt roliga.

Ljungberg sa efter matchen att han aldrig har varit med om något liknande.
Say no more, Ljungberg.

Say.
No.
More.

 Wittenbergplatz.

Ikväll går jag och lägger mig i gettot, imorgon i Berlin.
Rätt så surrealistiskt fortfarande.
Brasilien-matchen går på Olympiastadion i Berlin i skrivande stund och det känns nästan svindlande att veta att man står där om mindre än 48 timmar.

Har så klart inte packat ännu.
Kommer så klart att packa för mycket. Det gör jag ju faktiskt nästan jämt. Säkert 95 % av gångerna.
Så länge jag inte glömmer biljetterna, passet och klapp-klapp-kepsen så borde det mesta ordna sig.

Hektiskt dag framför mig imorgon och dagarna framöver och därför blir detta det sista ni hör från mig tills jag kommer tillbaka från VM-festen igen. Avresa klockan 06.10 imorgon så med andra ord ingen tid för bloggande då.

Sverige-tröjan jag köpte har förresten gått från klargul till svagt senapsgul. Tvättade den i förhoppningen att den skulle krympa. Istället ser jag ut som en vandrande reklampelare för Slotts Senap. Ska man göra plagg med gult och blått i ska man väl för sjutton gubbar se till att färgerna inte fäller på varandra i tvättmaskinen.
Amatörer!

Att hålla ögonen efter på torsdag: blågulmålat fejs, flätor, klapp-klapp-keps och senapströja.

HEJA SVERIGE!!!!

Alla som säger att Karlstad inte är solens hemvist ljuger.
Bevisen finns här!

Jag har alltid varit en stark anhängare av solväggar.
Så länge det är lä så är jag glad.
Idag letade jag blåst. Letade och fann och tur var väl det.
Låg ute på gräsmattan med fröken J i några timmar.
Svettades pölar och käkade världshistoriens bästa isglass: Twister a.k.a Spirello. Den rann nästan bort i värmen, men svalkade ändå.
Väderprognosen för London ser halvbra ut och den för Berlin ser värdelös ut.
Kan tänka mig att det är som ljuv musik i öronen för dem som är avis på vm-biljetterna.

Tighta jeans är en sak.
Tighta nytvättade jeans är en annan.
Fan vad man känner sig smärt då...

I lurarna idag: Animal Five- Sonic Sea

Trodde jag att jag var helt klar med skolan för i år?
Ja, det gjorde jag.
Tyckte jag att jag hade varit duktig och reko och lämnat in allt i tid?
Ja, det gjorde jag.
Hur lång tid dröjde det innan jag fick fan för det?
Ungefär 24 timmar.
Fick precis veta att jag har en uppgift kvar att lämna in innan jag kan få mitt betyg och gå ut i hettan.
Svordomar och könsord!

Bråk, bråk, bråk.
Vad är det egentligen för konstigt med att några spelar käftar lite efter att ha spelat som en påse nötter i VM-premiären? Inget. Jag var själv lite purken och jag var ändå inte en del av det där blågula korplaget som spelade i lördags.
Människor bråkar. Fotbollsspelare också.
Ändå ska media blåsa upp det, så klart. Indicier efter indicier. Säkra källor som i efterhand visar sig inte vara något annat än en grek som bor vägg i vägg med materialarens svågers kids och har lyssnat genom betongväggarna. Säkra källor liksom. De säkraste av alla säkra.
My ass.

Patrik Ekwalls käft upphör förresten aldrig att förvåna. I fyrans fotbollsmagasin jämrade han igår sig över att kvällstidningarna förmodligen skulle gotta sig åt bråket om och om igen idag.
Detta efter att han själv fått ett extrainsatt liveinhopp från Dortmund där han förkunnade att hans källor typ stod i omklädningsrummet och med ens kom sättande för att han skulle få skvallra på prime time.
En aldrig sinande källa av visom den där mannen.
Jag baxnar.

Om man vill lyssna på annat idiotsnack rekommenderar jag varmt denna sida.

Lektion nummer ett i denna handbok är:

Sätt ut en annons på valfri hemsida eller tidning.
Bestäm tid med en person som vill köpa vilket skräp det än må vara som du vill sälja.
Sedan är det bara att skita i att vara hemma när vederbörande ringer på på den uppgjorda tiden.
Extra roligt blir det om du heller inte svarar i telefonen när vederbörande ringer och om vederbörande egentligen inte har bil utan har lyckats låna en just för detta tillfälle.

Så agerar en sann idiot!

När irritationen stiger och blodet börjar koka i mig.
När det pyser ånga ur öronen.
Då kan jag inte behärska mig.
Då vill jag bara kasta något, stampa på något och skrika.
Idag både kastade jag och skrek jag.
Egentligen över ingenting, om man tänker efter.

Som du kanske har läst har något ljubelidiot snott min cykelsadel. Efter den upptäckten svalde jag ilskan och blev väl egentligen mest irriterad. Irriterad över att folk ska envisas med att pillra på mina saker, irriterad över att det fortfarande finns dem som tycker att det är okej att ta från andra, förstöra för andra.
Idag var det tänkt att jag skulle lösa denna sadellösa historia och fick lov att ta sadeln på M:s avlagda åkdon. Tanken snuddar medvetandet när jag tar fram min verktygslåda för att hämta min skiftnyckel: "Var det inte så att den var rätt så dålig..?" Viftar bort tanken, men får snart ångra det.

Skiten var inte rätt så dålig. Det var dagens underdrift. Fanskapet var helt kaputt, färdig för graven och oduglig. gammal som gatan och något jag fick med mig när jag flyttade hemifrån och redan då var helt förbi. Med andra ord, den fungerar inte för fem öre.
Ilskan inleds med att jag bankar skiftnyckeln i en stenmur.
Inte tillfredsställande nog. Sparkar på hissdörren. Slänger igen ytterdörren. Sparkar av mig skorna så att de flyger all världens väg. Skriker. Hoppar jämfota. Och sedan kommer det.
Genom det öppna fönstret flyger skiftnyckeln i en vacker båge, rakt genom lövverket i dungen utanför. Den slår i backen med en duns. Klimax. Tillfredsställd. Lugn. Nöjd. I alla fall nöjdare. Lugnare. Mer tillfredställd.

I Tokyo finns det ställen man kan gå till för att avreagera sin stressade och utpumpade själ.
För en viss summa pengar får man tillgång till ett rum där hyllmeter efter hyllmeter av porslin finns till ditt förfogande. Att göra lite vad du vill med.
Tallrikar, koppar, fat och muggar.
Porslinsskärvorna yr. De ljudisolerade rummen sväljer allt oljud innanför väggarna. Efter en stund är man tillfreds med krossandet och kanske även med sig själv.
Ibland skulle jag vilja ha ett sånt rum...

I lurarna idag: Rage Against The Machine- Take The Power Back

Värmebölja i Svedala- tjoflöjt vad skönt!
Samma sak nere på kontinenten just nu, till exempel i Tyskland.
Tjoflöjt igen!
Tänkte tvätta allt som ska med ner när vi åker på onsdag och surfade snabbt in på en vädersida som brukar vara ganska säkra på sin sak.
Väderprognosen för torsdag till lördag: regn, regn och regn.

Give me a break!

Som den frusna själ jag är så finns det få så klara sommartecken som när duntäcket får kapitulera för sommartäcket.
Förrförra sommaren bytte jag aldrig.
Förra året bytte jag tillbaka andra veckan i juli.
Fast då var jag ju å andra sidan knappt hemma heller.
Reste runt med radioprogrammet, bodde på det ena obskyra hotellet efter det andra.
Åkte till M på helgerna.
Kommer ihåg att jag nästan höll på att bränna ut mig av allt resande... 

Nu var det ju inte alls den tonen jag ville slå ann i detta inlägg.
Vad jag egentligen ville få fram var att jag har bytt till sommartäcke och då är det förmodligen är sommar nu.
I alla fall just nu.
Tre och en halv timme ute i gräset har gett lite effekt på min bleka kropp.
Brännan från Egypten bleknade och bikiniranden behövde sannerligen fräschas upp lite.
Käkade bilar, lyssnade på talbok vilket är en helt lysande uppfinning, drack för en gångs skull tillräckligt med vatten.

Fröken J föreslog precis att vi skulle njuta av sommarkvällen ikväll.
Jag tycker att det låter helt lysande.
Kanske sitta på ödetomten vid den övergivna koloniträdgården och låtsas att man har semester- inte är arbetslös...

Någon har snott min cykelsadel.
Min sadel?!??
Varför tar man en sadel egentligen?
En sadel är heller inget man bara plockar med sig på måfå.
De hade skruvat bort muttrarna med skiftnyckel.
I cykelrummet.
Jag har verkligen inget flyt med saker som blir snodda eller går sönder.
Förmodligen är det någon slags förbannelse...

Förbannad vare matchen mot Trinidad & Tobago igår också.
Värdelöst.
Enda glädjeämnet var sällskapet, som höll toppklass!
Imorgon ska jag tvätta så att jag kan packa min resväska för trippen till Tyskland.
Hoppas nu innerligt att jag får anledning att se gladare ut än vad de svenska fansen gjorde igår kväll.

Har en uppgift från en av terminens sista kurser släpande och är snart klar med den.
Har lagt på ett kol eftersom Läna och henns lammkött är på väg till Uppsala i detta nu för att glo på fussball med mig nere på en irländks pub i stan.
Börjar bli lite nervös inför matchen.
Det blir jag alltid när det är landskamp.
Dessutom har jag svårt att greppa att jag kommer att se nästa match på plats.
I tidningen Journalisten hade de i denna veckas nummer en panoramabild på Olympiastadion i Berlin.
Den hade effekt på mig.
Ska bli så kul att träffa Läna igen. Vi sågs som hastigast, max fem minuter när jag var hemma i Karlstad i april och innan det måste det ha varit när jag var hos henne i Finland över min födelsedag i februari.
Länge sen.
Allt för länge sen.
Match + Läna + öl = en rätt så hygglig lördag!

Jag läser Resumé.
Jag läser Expressen.
Och journalistförbundets facktidning Journalisten.
Alla handlar om Aftonbladets publiceringen av bild och namn på den flickan som såg sin kompis mördas, själv blev våldtagen och svårt knivhuggen men flydde och överlevde.
Rubriken löd: "Jag kröp blodig ur sängen".
Ni känner säkert till historien.
Kanske känner ni även till att det den 29:e maj såg ut som bilden ovan visar- bortsett från en detalj.
En detalj, men en viktig sådan.
Flickans ansikte har jag själv pixlat.
Jag har strukit över hennes namn.
Jag tycker att det är förkastligt, självklart.
Men vad jag egentligen upprörs mest över är vad Resumés Viggo Cavlings skriver i sin kommentar till beslutet att publicera både namn och bild på ett 13-årigt brottsoffer:

"Jag var skeptisk till Expressens publicering av Hagamannen. I efterhand måste jag ge Otto Sjöberg rätt. En våldtäktsman behöver inga silkeshandskar."

Hans resonemang bygger på att det ok att hänga ut ännu icke dömda brottslingar. För de är ju busar på botten av samhällsstegen.
Men brottsoffren är bättre människor.
Mer värda att värna om.
Den svenska pressetiken gör inte skillnad på folk och folk.
Men det gör tydligen Viggo- DET gör mig ledsen om något!

Det känns som det gått två dagar.
Det gör ofta det när jag sänder morgon, sover och sedan går upp.
Det känns som det gått ett dygn sedan jag gick upp senast, om ni förstår vad jag menar.
Ställde klockan på halv tre i eftermiddags.
Trodde att det var natt när jag vaknade och fattade ingenting.
Har plockat i ordning i mitt råtthål sedan dess; slängt papper, rensat bland kläderna och ska strax ta fram dammsugaren. Dammråttor hör ju som bekant hemma i ett råtthål.

Gick en kort runda på stan för att hitta ett linne att ha på mig på matchen i Berlin.
Ångrade mig snabbt, men härdade ut tills jag hittat ett.
Det var inte så snyggt, som vanligt kass passform som på allt under hundralappen från H&M men det ska bara sitta på en enda gång. Det får med andra ord, gå ann...
Varför jag ångrade beslutet om shopping var för att stan idag är fylld till bredden av skrålande tonåringar i vita klänningar, för stora kostymer och fula hattar som skriker "fy fan vad vi är bra" så fort de får syn på en.
Jag orkar inte med sånt.
Jobbigt.

Imorgon kommer Läna och hennes lammkött hit för att se matchen på en pub.
Dricka öl och skräna.
Fy fan vad VI är bra.

Fröken J är förresten helskön.
"Jaha, det är alltså match imorgon eller?"
Say
No
More
.

Slöläste DN På stan idag innan jag gick från jobbet.
Jag borde ha blundat.
Eller skitit i att öppna tidningen över huvudtaget.
Åtminstone borde jag ha insett att man aldrig ska läsa evenemangsguiden om man inte ska vara i Stockholm i helgen.
Det slutar bara i ångest och leda.
Det slutar så här med andra ord.
Live spelar på Arenan.
Såklart finns det plåtar kvar.
Sånt blir man fan less av...

Nu ska jag försöka sova! Slå det om ni kan!

En av mina favorit B-filmer är "Titta, han snackar".
Som den geek jag är laddade jag min video igår kväll när den visades och bandade för att kunna se idag.
Jag försöker komma på när jag såg den senast.
Tror det var ett barnkalas.
I så fall kan jag inte ha hajat inledningsscenerna...
Jag tänkte att jag skulle somna gott till den filmen.
Istället satt jag och småguppade av skratt och mumsade upp plockgodiset jag köpte förra torsdagen.
När jag läste film så var det flera av mina kursare som ljög ihop långa historier om hur de BARA inporterade polska relationsdramer.
Om hur de åkte till Berlin BARA för att gå på filmfestivaler för tyska transvestit-tragedier.
Om hur de BARA lade sina pengar på samlarboxar med Franska nya vågen.

Skoja inte att de tyckte att jag var en fåntratt när jag sa att jag älskade Tillbaka till framtiden II...
Who gives a shit! 

Anstränger mig just nu för att hålla ögonen öppna.
De är inte riktigt med på noterna.
Brukar alltid sova när jag har sänt morgon, men det blev inte så idag.
Med andra ord har jag varit uppe sedan klockan 03.00.
Då blir man inte så pigg.
Och plötsligt är det för sent för att gå och lägga sig.
Sover man då så är risken stor att man inte kan sova på kvällen.
För mig i alla fall.
Så just nu satsar jag bara på att vara vaken till 19-20 ungefär.
Då hinner jag sova ganska många timmar innan det är dags att gå upp klockan 03.00 igen.

Får hålla mig vaken med att blogga kanske...

Jag kan stå ut med ganska mycket medan jag äter lunch.
Stressad serveringspersonal.
Otrevlig serveringspersonal.
Stimmig miljö.
Äta själv.
Äta äckligt.
Äta kallt.
Och så vidare.

Idag har jag dock upptäckte att något jag inte står ut med medan jag äter lunch: folk som pratar om sina barns könsbehåring.
Hur en skock vuxna akademiker kan sitta i lunchrummet och prata om detta är för mig ett mysterium.
"Min son har fått hår på pungen, är det normalt?"
"Jag vet inte, men min dotter fick mens när hon var elva. Hur såg de ut?"
"Du vet, långa krulliga. Ganska mycket också..."
"Jaha. Ja, jag tror att jag sett att min dotter har haft det samma. Inte så mycket kanske, men en del..."
"Men är det normalt? Du (vänder sig till den enda mannen i sällskapet)! När fick du hår på snoppen?

Och så fortlöper det.
H E L A  L U N C H E N!!!

Hur sjutton är folk funtade egentligen?

På Popnonstop spelade de igår Wannadies.
Hade glömt hur mycket jag gillade den gruppen.
Som alla andra bra svenska band som dök upp i början eller mitten av 1990-talet så försvann de- bara så där. Var tvungen att plocka fram "Bagsy Me" bara för det.
Den låter fortfarande bra. Riktigt bra.
Visserligen ska jag köra en intervju i dagens program med Atomic Swing, som var ett av dessa band som bara försvann.
Med andra ord gör en del comeback.
Där fick ni också anledningen till att jag är uppe och bloggar med tuppen denna onsdag...


I lurarna idag: Wannadies- Yeah

Det är inte klokt vad man blir nostalgisk när man umgås med sina bästa vänner som man dessutom har känt i tolv år.
Man har upplevt en del saker ihop.
Tokiga.
Roliga.
Konstiga.
Tråkiga.
Josse läste i fredags och lördags upp stycken ur hennes dagbok skrivet efter Arvikafestivalen 2000.
Vi vred oss såklart av skratt.
Kom att tänka på andra festivaler. Åkte på min första 1998. Vet inte om jag upplevt ett liknande ösregn som under Sisters Of Mercy och Rammstein ställde in i sista minuten. Sedan klantade sig soundcheck-killarna när artisten som fick ersätta (tror det var Di Leva) snart skulle på och soundcheckade med "Engel".
Folk kastade sig hals över huvud från campingen till området i tron om att Rammstein ångrat sig.
1999 fick jag VIP-pass av en Motorhead-kille på villkoret att jag drack sprit med Lemmy.
Jag tog VIP-armandet och gick. Lemmy satt där med sina vårtor.
2000 förstörde en full punkare mitt tält efter en timme.
Lagom till att det började regna. Ändå tror jag att detta var den bästa festivalen. Fick sova hos Sthlms-gänget som jag av ren tur sprang ihop med.
Minnen, minnen...

Sedan blev man bortskämd journalist och sedan den dagen man började sova på hotell på festival kan man aldrig tänka sig en camping mer.
Jävligt pretto!

Igår nämnde jag att Göteborgs-trippen hade vissa gemensamma nämnare med Bracelona.
Det märkte jag ännu mer av i natt.
Precis som då fick jag nämligen allt för lite sömn och i natt sov jag 13 timmar.
Nästan scarry.
Kände mig lite snurrig när jag vaknade.

Hur ska man egentligen fira en nationaldag?
Jag och M gjorde det genom att köpa med oss en sallad från Unico och sätta oss bland hästar och hagar i det fina vädret och avnjuta den. Det var skönt trots att det blåste så det ven i syrénbuskarna.
Föga förvånande.
Det gör det ju alltid i den här stan.
Förbannade uppländska slätter...

Sprang på måfå in på en affär som jag visste sålde samma märke som klänningen jag varit på jakt på.
Ingen svart medium, men dock en marinblå.
Hur stor skillnad är det egentligen?
Lade undan den, ska köpa den efter jobbet istället.
Med andra ord är det tydligen så här man firar nationaldag i Sverige.

Jaha, då var man hemma igen då.
Vet inte om man skall skratta eller gråta...
Helgen har varit toppen. Bästa på länge kanske.
Länge sedan jag skrattat så mycket. Förmodligen inte sedan senaste gången vi sågs.
Tendenser åt Barcelona-stämning, men så roligt som vi hade den gången får man nog bara en gång i livet.
Fredagen började fint med en fika på stan ihop med Josse. Sedan hem till Maria och störa henne och hennes kursare i tentaplugget. Vet inte om vi tänkte gå ut den kvällen, men vi nöjde oss gott med att göra slut på tre liter vin och sedan gå lös på spriten. Konstigt vad det låter smarrigt med fulvodka och avslagen fanta när klockan börjar bli en del...
På lördagen gjorde jag och Josse stan ordentligt.
Josse fick tag i en schysst klänning och en finfin topp. Jag letade efter en särskild klänning, men fick nöja mig med att åka hem utan den. Istället blev det en himmelskt fin röd tubtopp som jag redan älskar.
Köpte hem middagsmat, Maria fixade vinet och sedan käkade vi smaskigt och sippade vitt vin. Stina kom över och vi gick till Noon och Skål. Några Mojitos senare hade jag ont i halsen av allt skrattande, en kille som kallade sig Musslan hade fått hela sin öl full av mynta och läpparna fulla av Josses lipgloss. Tror inte att rött var hans färg, för det såg inte klokt ut. Men vi hade skitroligt.

Ingen baksmälla att tala om på söndagen, hur det nu gick till. Maria har tenta på torsdag, så jag och Josse fick klara oss utan henne. Sara kom över med glass som vi käkade på balkongen innan vi kom på att det var alldeles för varmt för att stanna inne. Vi gick till Kungsparken och la oss där tills himlen var svart av moln och magarna kurrade. Hamburgare, pommes och en läsk senare var vi rätt nöjda, gick hem och såg på Closer och upptäckte att det var dags för söndagsmiddag med Fredrik och Maria. Jag var redan fylld till bredden av hamburgare, men tryckte ned en bit ändå. Lyckligtvis var det trerätters... :/

Ville inte riktigt åka hem i morse. Saknar tjejerna.
Längtar tillbaka.
Mina tjejer är verkligen bäst...

Ja, inte stan alltså.
Snarare Karlstad universitet.
Fick i uppdrag att vara moderator på en debatt om integration i april.
Jag tyckte att det verkade intressant, så jag tackade ja.

De ordnade inte mina tågbiljetter dit.
Det var oorganiserat och alla som skulle vara där var inte där.
Det värsta av allt är att de fortfarande inte har gett mig betalt.
Och när jag undrar så säger de att det ska vara på gång.

Proffsigt...

Det har flyttat in en ny snubbe i korren.
En utbytesstudent.
Han måste sitta på sitt lilla torftiga rum nu och fundera över vart faen han har hamnat.
Här i Sverige skriker folk!
Mycket!
Särskilt klockan 22.00 och särskilt i Gettot!
För honom och er andra som inte är bekanta med Flogsta-vrålet: tillåt mig förklara.

För en Herrans massa år sedan kom något ljushuvud på att det skulle vara roligt om alla studenter i Flogsta på utsatt klockslag fick chansen att skrika ut sin tentaångest.
Folk gör det fortfarande.
Ibland mer, och ibland mindre.
Ikväll var det inte särskilt farligt, men om man just har landat i ett land på andra sidan jordklotet och bland de första kontakterna med detta nya land finns ett helt bostadsområde som genom sina fönster skriker och gastar och har sig- hur bra känns det då?

Stackars stackars afrikan!




Vrålapa

Segare än kola när jag vaknade i morse.
Här i gettot har tvättstugan inget bokningssystem.
Det handlar om att chansa. Och ha flyt.
Chansar man rätt och råkar ha flyt så finns det lediga maskiner i tvättstugan.
Idag var en sån dag.
Det kan ha att göra med att jag var där klockan sju. Inte många i gettot som är vakna då.
Knappt jag heller, men jag drog mig dit i alla fall och två tvättar, ett torkskåp och en tumlare senare är jag klar.

Sitter nu och bollar mellan hemtenta och research för en intervju jag ska banda i eftermiddag.
Någon poppig sångerska.
Ska inte köra det förrän i nästa veckas program. Med andra ord: det är lugnt.

I lurarna idag: Sublime- Date rape