On The Rocks

Strumpa är vad man blir om man har riktigt dålig karma. En dom att få spendera sitt nästa liv på någon okänd människas fot, ständigt trampad på eller instängd i en varm äcklig sko. Enda chansen de har att fly från sin fångenskap i byrålådan, det är när det är dags att tvätta. Idag rymde två från min torktumlare- det är ju inte så att man klandrar dem direkt...

Idag kom hösten. Tror jag i alla fall, eftersom det har varit kyligare i luften, mulet och duggregnat. Det är klara tecken på höst tycker jag. Hade det inte varit för att jag jobbat idag, så hade jag utnämnt detta till höstens hittills tråkigaste dag. Då med enbart väderleken i åtanke.

Det är ju så att man blir glad i hela kroppen när vänner föreslår sån toppensysselsättning som finfin middag med påföljande sväng till nån bar och ta en öl just sådana här dagar. Tack, fröken J, en sån jäkla bra idé!

Eko-nyheter i detta nu, och jag är pigg. Nästan skamligt pigg, faktiskt. Klämkäckt pigg.
Så har man varit uppe i fyra timmar, sändning i lite mer än två. Visst, det tog emot lite när jag skulle upp i morse, men det gör det ju å andra sidan alltid lite grann då klockan inte ens passerat 04.00.  När det numera dessutom är mörkt som i en säck blir det ju knappast bättre heller. När jag är pigg brukar det betyda att sändningen, av någon anledning blir lite sämre, vilket kanske låter lite konstigt men så är det. Inte idag dock, tungan ligger rätt i munnen och hjärnan funkar som den skall. Skönt!

Ångvälten passerade alldeles nyss studion där jag står. Det innebär att han sänder idag, tur att jag gått hem då...

Inte många knop idag. Av förklarliga skäl, om jag själv får säga det.
Blev flåsig av att cykla till Ica, baksmällan brukar ha den vedervärdiga effekten på mig och idag var något i hästväg. Berättade det för M och han skrattade lite åt mig. Inte för att flåset innan var fenomenalt direkt, jag måste ta mig i kragen med det nån dag. Nån annan dag, helt klart. Ikväll blir det mys i sängen med älskade M och en stor portion kycklinggryta!

Under födelsedagsfrukosten pratades det om oss.
Om dig och mig. Om hur bra vi hade det ihop. Om hur roligt vi hade det ihop. Det är så sant, ibland häpnar jag själv. Det gör mig glad.
Igår när du åkte till jobbet igår längtade du efter mig. Trots att vi just hade sagt hej då. Så gör jag också, jag kan längta efter dig även om dörren precis har gått igen. Jag tycker att det är så förbannat skönt. Jag ville bara säga det, men det vet du så väl redan...

Ekot rapporterar om vad den dyraste hummern på en fiskauktion i Göteborg kostade.
Vilket ansvar, vilket uppdrag! Hela Sverige stannar upp i väntan på att få höra resultatet. I framtiden kommer folk kunna berätta exakt var de befann sig när de fick veta det, ungefär som när Palme mördades och när första planet kraschade 11 september. Ekot är ta mig fan alltid först med det viktigaste...

Idag är en sådan dag då man inser att man verkligen inte borde stanna i Sverige längre än så här.
En sista varning för vad som komma skall, liksom. Jag borde ta fasta på den varningen, men hur det än blir i vår så måste jag ju stanna här och klättra på tapeterna tills mitt kontrakt på lägenheten går ut i januari. Idag är det grått, kallt och tråkigare än tråkigast. Tur då att jag har en del att sysselsätta mig med: till att börja med ska jag nu över till fröken J och fixa födelsedagsfrukost!

Dagens knäck i lurarna: Strokes- Is This It

Jag tycker synd om Christer Fuglesang. Återigen snackas det om att han KANSKE ska få skjutas upp i det oändliga svarta som kallas rymden. Så har det låtit i tio år nu för stackars Christer. Och därför tycker jag så synd om honom.
Jag kan inte komma på en människa som är lika synonymt med loser som han. Han är liksom människans misslyckande förkroppsligat. Ingen människa kan ha blivit känd för mindre. Inte ens Robinson-Robban, han uppvisade ju i alla fall en ny dimension av människans dumhet.
Christer Fuglesang däremot, han är bara känd för vad han inte har gjort. Han har spenderat en halv livstid på NASA, men INTE varit i rymden och DET är han känd för. Om kravet för att man ska vara känd är att man inte ska ha varit i rymden- då är jag ta mig tusan skitkänd!!!

Att umgås med folk utan att göra något alls kan vara det bästa som finns.
Att bara gå hem till kompisar, sitta och snacka goja och egentligen inte göra något alls. Precis som idag. Fröken J kom hit, utan förvarning såklart eftersom hennes mobiloperatör envisas med att vilja ha räkningarna betalda i tid och därför stänger av hennes mobil ibland. Vi hade kommit överrens om att hon skulle få låna North Country av mig innan den skulle vara tillbakalämnad i filmbutiken. Vi satt i min säng och slängde ett öga på ett Seinfeldavsnitt, pratade om vilken post vi fått och annat oviktigt. Drack en kopp te och lyssnade på musik. Att kunna umgås med folk utan att gentligen göra något särskilt är en dygd. Det är underbart.

Ibland tror jag att jag har världshistoriens kortaste stubin.
Ödmjuk som jag är hävdar jag ibland att jag sällan blir arg, "men när jag väl blir det så blir jag ordentligt arg". Det är inte sant. Eller, det beror väl på hur man definerar arg. Blixtrriterad blir jag ständigt, på lite allt möjligt. Arg så att jag skäller och gapar däremot, det blir jag inte särskilt ofta. Kanske för att jag är lite feg trots allt, eftersom de gånger jag gör sånt får jag extremt dåligt samvete direkt efter. Med andra ord, det slår tillbaka på mig själv med en gång.

Blixtirriterad dock, så där så att humöret bara rinner över av någon löjlig anledning är inte särskilt sällsynt. Det är då jag slår i dörrar eller kastar saker eller slår näven i okända bilars motorhuvar (ja, vi kan tyvärr prata om plural där). Eller hoppar jämfota, som jag gjorde igår. Kvällen var jättemysig när M lagade fiskgryta, men när vi skulle koppla in mitt Playstation som aldrig blev uppackat i flytten- då rann det över. Sladdinfernot gjorde mig tokig. Tur för mig att M står ut med mina anfall och att han är så rar när de kommer. Ibland blir han förskräckt, men de flesta gånger verkar han lyckas med konststycket att bara ta dem med lugnt. "Åååååh, jag hatar sånt här" skrek jag. "Det är lugnt, sånt här tycker jag är kul", svarade han och fortsatte reda ut sladdhärvan. Och sedan var det lugnt.

Nu är han i skolan och jag försöker klara ett gammalt spel som jag redan klarat en miljard gånger innan. Det går inget vidare eftersom det är klurigt. Därför skriver jag om irritation och försöker förtränga hur irriterad jag är. Eller var, menar jag. För nu har det gått över- tada!!!

Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort.
Vissa dagar är det bara så, och de dagarna känns som de bara blir fler och fler när man är arbetslös. Dock är jag glad att jag har tagit tag i delen med mina examen, för på den fronten behövde jag verkligen en spark där bak. Liet motivation liksom. Ingen av böckerna som jag behöver för tentan finns inne och därför har jag ställt mig i kö dem. Det borde inte dröja allt för länge tills jag kan få lägga vantarna på dem.

Idag var också planen att komma igång med träningen igen. Dock ligger förkylningen fortfarande och svävar över mig som en osalig ande. Knappast så att jag blir sängliggande, men stela och ömma leder kan också vara tillräckligt för att man skall känna att man kanske skall ge det en dag till.

Vad jag har gjort idag? Jag har druckit te och kollat på klart på säsong två av Desperate Housewives såklart. Funderar också på att plugga in mitt Playstation och ge det en omgång, men kanske är det att vara lite för effektiv på en och samma dag...

Uppsala är inget undantag från övriga Sverige, här är det också populärt att käka sallad till lunch. Två ställen brukar anses bättre än andra för detta ändamål, men en av dessa, Cupido i Forumgallerian, använder sig av smått alternativa metoder för att se till att restaurangen ska hållas kvar vid liv. När en inspektör från miljökontoret kom dit för att kolla läget efter att folk hade insjuknat och miljökontoret hade fått ta emot högar med klagomål, var hon inte särskilt välkommen. Inspektören blev på plats hotad med stryk och senare fördes även dödshot fram per telefon.

Det finns med andra ord STOR anledning att välja att äta lunch på andra ställen!

När jag väl jobbar vill göra det på riktigt. Om det handlar om radion så vill jag göra program, inte bara sända. Jag vet i och för sig inte om ni förstår skillnaden, men den är faktiskt gigantisk. Att göra program handlar om kreativitet, att komma på kul saker och komma på smarta frågor till gäster. Att sända program betyder att dra i reglar på bandade inslag, köra tävlingar och se till att låtarna kommer och går i den ordningen de skall. Ibland när man jobbar som vikarie som får man ju som uppgift att komma in och bara göra det viktigaste och inte göra det på riktigt. Det är säkert det samma på andra jobb, lite samma var det också på telefonistjobbet de första dagarna. Jag svarade bara i telefon, hade inte direkt några andra arbetsuppgifter, eftersom man ibland bara behövs till det absolut viktigaste. Jag tycker att det är en så gigantisk skillnad mellan att jobba och att jobba, alla jobb vill man ju göra på riktigt- eller..? 

Klockan 07.15 idag serverade Stockholm City mig en chans att höja på ögonbrynet.
Mitt på sidan sex (!) stod det klart och tydligt "balle". I en krönika om konstiga arbetplatser och chefer med förkärlek till att ge folk sparken skrev Anne Haavisto det banala, närmast barnsliga, men ändock så tabubelagda ordet. Jag kunde inte låta bli att le. Så många gånger som jag har hejdat mig när jag natingen i etern eller i skrivande form lutat åt att använda ett sådant ord. Kanske inte just balle, men tabuord. Vi är så jäkla rädda för det. jag slår vad om att Annes mail i detta nu är översållat med brev som formligen skriker ut sitt förtret att behöva läsa sånt lagom till morgonkaffet.

Fram för fler ballar i pressen (och misstolka mig nu för Guds skull inte...)!

Just nu är jag glad. Tillfreds med livet, men det går ju, som du som läsare av denna blogg förmodligen redan har snappat upp, lite upp och ned som en berg- och dalbana på den punkten ibland. Det beror förmodligen på att jag har svårt att skjuta undan jobbiga saker och inte tänka på dem precis när de knackar på. Som i helgen, denna underbara helg och denna underbara söndag då vi låg kvar i sängen till långt in på eftermiddagen. Härligt häligt: ömsom hånglade, ömsom sov i varandras armar. Bara flyktigt råkade vi snudda vid orden "framtid" och "i vår". Genast gick mitt humör ned, eftersom frågan om var och hur vi ska bo samt jobb eller inte jobb ger mig så mycket huvudbry att jag till och med mår fysiskt dåligt av det. Det är vid sådana tillfällen som jag kan bli så arg på mig själv, jag vill verkligen lära mig att inte ta itu med varenda känsla eller tanke så fort den kommer.

Allt ordnade sig dock, M lyckas alltid få mig att förstå att vi inte måste räta ut alla frågetecken på en och samma gång- och det älskar jag honom för. Just nu har jag fjärilar i magen, det känns lite som att vara nykär. Inte för att vi någonsin hamnat i någon slags vardag där allt går på rutin och blir trist, vi säger snarare ganska ofta att folk som ser oss förmodligen tror att vi är just nykära. Dock är det bara så vi är, vi har alltid varit så... Gud, vad jag älskar den där grabben!

Okej okej, jag vet att det är måndag.
Dock vill jag passa på att kungöra att det inte gör det okej att leva djävul med oskyldigt folk som inte förtjänar det. Jag har varit på den här förbenade arbetsplatsen i en vecka och jag kan omöjligen veta ALLT. Så nästa gång jag inte vet ALLT, lägg av med mobbartakterna och cut me some slack. Alla har väl varit nya någon gång- det är inte så himla lätt när det ständigt dyker upp nya omständigheter. Jag har varit på jobbet i trettio minuter och har redan gråten i halsen- vilken härlig början på en ny vecka...

Bussen mellan Norrtälje och Uppsala. 
Ibland lika mycket heaven som hell känns det som, ofta med viss övervikt mot hell. Mycket på grund av folket som åker med den där bussen, men mest för att det i tre månader har betytt att jag åker hem själv och M stannar kvar där. Nu är det bara en vecka kvar av sådant, för på fredag flyttar han äntligen hem igen. Den vanliga ansamlingen småbarnsmorsor med skrikiga snorungar, tonåringar som ska hem till sina päron i skogen, enslingar som sitter längst fram och pratar med chauffören tills han överväger att antingen skära öronen av sig eller hoppa ut genom fönstret. Idag fanns även Aileen Wuornos med på bussen. Ruskigt lik var hon i alla fall och trots att faktumet att den riktiga Aileen avrättades för nästan fyra år sedan tyckte jag att det var obehagligt, och vågade inte kolla tillbaka när jag kände att hon fullkomligen stirrade på mig hela stunden hon satt på bussen. You never know...

Att färdas längs med vägarna i skymning tycker jag annars om. Egentligen gillar jag väl att färdas över huvudtaget, framför allt om färdsättet stavas bil eller tåg. Fast det hänger också på att man har rätt musik med sig, vilket jag råkade ha ikväll...

Topp tre på buss 807 i skymning:

1. Alanis Morissette- That I would be good
2. Coldplay- Fix you
3. Lars Winnerbäck- Hugger i sten

Mamma. Min lilla älskade mamma...
Jag vet egentligen inte varför det slumpar sig att jag gräver ned mig i min olycka just när jag pratar med henne. Kanske för att jag vet att hon finns där för mig och tröstar mig. Hon säger rätt saker. Hon säger inte bara att det kommer ordna sig. Hon säger bra saker.
Jag vet att jag kan be henne om hjälp. Hon vet att jag ogärna gör det, men hon vet samtidigt att jag vet. Och det känns bättre, det gör det faktiskt. Ljusare, lättare och mindre förlamande.
Det gör sån skillnad. Tack!

Jakten på läsare fortsätter.
På den här adressen kan man registrera sin sida och på så sätt få fler besökare på sin blogg.
Busenkelt!

Igår försökte jag vara den duktiga medborgaren som jag ibland vill tycka att jag faktiskt är och jag tittade på Duellen. Åtminstone såg jag stora delar av den, och det var ungefär vad jag hade väntat mig. Jag tycker att det är sandlåda och en massa massa spel för galleriet. För några veckor sedan var jag också en god medborgare och tog valmanifestet från både det röda blocket och oppositionen och egentligen måste jag säga att det var betydligt mer givande än den entimmeslånga lekstugan igår.

Hur stor skillnad kan det bli egentligen? Någon borde uppfinna något som gör att partierna måste stå till svars för sina uppföljda eller inte uppfyllda vallöften i slutet av varje mandatperiod. DÅ skulle det vara mer värt att bry sig...

Det är något fel på mig idag.
Jag brukar avsky kändisar som visar upp sin glin för allt och alla. Bilderna i Vanity Fair på Cruise och Holmes lilla bebbe Suri framkallar dock andra känslor hos mig. Vanligtvis tycker jag att glin är ganska jobbiga, men idag kände jag mest att "en sån där vill jag ha".

Som sagt, det är något fel på mig idag...

Idol på tv ikväll.
Jag har lite svårt att bestämma mig. Det är nämligen inte varje kväll det passar att se Sveriges rikspucko koras. Däremot kan jag heller inte svara på om jag verkligen kan hålla mig borta från det, det är ju lite som att åka förbi en trafikolycka: man borde inte kolla, men den morbida delen i en gör att man ändå glor ögonen ur sig...

Jag skulle kunna säga att jag inte kollar på sådana program, men det gör jag inte för då skulle jag ljuga. Förnedring inplanerad 20.00- klart slut!

Innan jag satte mig på tåget hem från jobbet smet jag in på 7-Eleven och köpte en tändare.
Killen bakom disken höll upp en svart och en orange framför mig: Vilken färg?

- Ser jag ut som någon som gillar färg?, frågade jag och nickade ned på mina mörka jeans och svarta cardigan.

- Nej.

Ärlig kille. Eller åtminstone inte blind. Kanske finns det hopp om 7-Elevens personal trots alla tidigare tvivel...