On The Rocks

I eftermiddag åker jag till Karlstad. Hem liksom, fast ändå inte. Det här är ju hemma, Uppsala är hemma.
Karlstad är för mig en spökstad numera, där ingen bor och ingenting händer. I somras hade jag någon romantiserad bild av hur det skulle vara att åka dit. Alla städer är ju härliga på sommaren. Nu i november har den bilden återgått till det normala, och min enda behållning är människorna som bor där.

Problemet är ju att ingen bor där, inte längre. Nästan ingen i alla fall, för alla utom en av mina vänner har flyttat där ifrån. De sista flyttade nu i höstas och kvar finns alltså en enda av mina närmaste vänner. Henne pratade jag med igår, för första gången sedan april. Det är lång tid och jag har saknat henne, men hon sa en sak som speglar precis hur det är. "Vi vet ju ändå var vi har varandra."

Kort och gott. Och det gör vi ju också. Det är därför det kan dröja så länge och ändå inte hända något med vänskapen. Så är det med hela det gänget. Förbannat skönt. Synd att jag inte får träffa någon av dem i helgen, de är ju trots allt det enda bra med Karlstad. De och pappa, det vill säga.