Krigszonen

Ibland känns det som om hela tunnelbanesystemet är en enda krigzon. Eller stressfaktor.
Själv vet jag inte om jag har lyckats slappna av en enda gång där nere i tunnelsystemet - är det inte vassa armbågar så är det tidsbrist. Eller inbillad sådan, snarare.

Ibland blir jag trotsig. Då vägrar jag väja, jag vill se om folk tar notis av att de är på väg rakt in i en medmänniska. Det gör de inte. Istället kör de rakt på, tränger sig och ignorerar.
Jag är så trött på människor som törnar emot varandra till höger och vänster och sedan bara fnyser för att folk står i vägen och tar upp plats. Tar upp onödigt syre. Själv kan jag inte komma på någon annan storstad jag varit i där folk inte vänder sig om och ber om ursäkt när de slår handväskan i axeln på en eller knuffar till en i rulltrappan. Inte en enda. För folk har hyfs. I Sverige vet jag inte vad vi har. Kanske är vi frustrerade. Eller så vill vi så gärna vara ett tuffare land och gör som vi tror att de gör i länder vi ser upp till - vi är buffliga. Hyfs kan vi inte ens stava till, än mindre kosta på oss klockan halv fem en måndagseftermiddag.

Två gånger den senaste veckan har jag chockat folk i underbara Stockholm. Först gav jag min plats i tuben åt en äldre och sedan gav jag en kölapp jag inte behövde till några som behövde den. Aldrig har folk skruvat på sig mer och tänkt "vad var det där för konstig människa"..?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0