On The Rocks

Tydligen var dress coden något som rekryteringsfirman hade fått om bakfoten!
Därför blir det två och en halv veckas jobb för min del från och med idag! Känns toppen eftersom min rastlöshet nu börjat synas på tapeterna... Nu ska jag föna håret, käka frukost och sedan hastar jag iväg till mitt nya och tillfälliga jobb...

Man skulle ha kunnat ha hoppat högt i morse när de ringde och frågade om jag kunde receptions-vicka i Stockholm i två veckor. Man skulle kunnat ha gjort det, om det inte vora så att jag är en jeanstjej med skinnjacka och jobbet är på en hot shot byrå där det råder strikt dress code.
Ingen kostym, en kavaj, två skjortor är vad jag äger och då ser det inte ljust ut för sådana som mig.
Jobb, men tyvärr fel jobb...

Jag har precis förärats ett avslag hos a-kassan. Fråga mig inte varför.
Något jag dock vet, är att Sverige är ett jävla skitland!

Samtidigt som P3 Nyheter redovisar siffror om att rekordmånga är anställda just nu bråkar jag vidare med a-kassan. Detta är det längsta och mest frustrerande tjafs jag har haft med svensk byråkrati. Förra måndagen skickade jag samma papper för tredje gången till dem och i fredags fick jag för femte gången en förfrågan om ifall jag har: A, ett examensbevis att redovisa och B, varit fast anställd 6 månader innan mina studier påbörjades. Mental härdsmälta!!! Därför ringde jag för att räta ut några frågetecken och äntligen få ett beslut!

-Ja, då skickar du bara in handlingarna för detta till oss.
- Men vadå för handlingar, jag har ju inte haft någon anställning och det har jag ju verifierat tre gånger för er.
- Ja, men skicka in ett papper som intygar det till oss.
- Men måste jag skicka det per post, kan vi inte bara sköta det här över telefon eller via e-post? Jag har ju inga intyg eftersom det inte finns något att intyga!
- Nej, men skickar du inte via post så vet vi ju inte att du är du.
- Och det gör ni om jag skickar det per brev?
- Ja, det gör vi?
- Hur då?
- Ja... Vi gör det bara.
- Ja, men hur då? Vad säger att ni vet bättre vem jag är om jag skickar er ett brev än om jag ringer?
- Skicka in papprena bara!

Tack, ni besvarade just frågan om hur dum byråkratin faktiskt är...

Jag slänger bort mitt liv.
Jag sitter här på min vita köksstol i plast, i detta nu, och bara slänger bort mitt liv. Dag för dag, bara så där.
Jag går upp på morgonen, duschar, äter frukost och efter det kastar jag bara bort mitt liv. Jag gör ingenting, förutom att leta efter jobb och de enda jobben jag verkar kunna få är de här eländiga jävla restaurangjobben. Det här är ingen värdig tillvaro, det är bara inte det.

En av mina vänner hemifrån gör något med sitt liv. Samma dag som jag ska avrapportera till Ångestförmedlingen nästa gång och berätta om alla jobben jag inte har fått/sökt/hittat åker hon till Italien. Hon gör det jag ska göra, men som jag bara inte gör av någon jävla anledning. Jag blir glad för hennes skull, men jag blir samtidigt så himla arg och besviken på mig själv. I detta nu känns det som att jag inte gör något åt min situation. Åtminstone inget nyttigt, utan jag sitter bara här ser på när dagarna rinner iväg. Och sedan klagar jag, gud vad jag klagar. Jag borde ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv, men jag vet inte om jag orkar och kan...

Direkt efter Ångestförmedlingen blir det raka spåret till Radion. Vi ska snacka om framtiden och hur utsikterna ser ut, vilket gör att jag har haft fjärilar i magen sedan jag kom hem igår och dessutom sovit ganska dåligt. Någonstans hoppas jag på ett mirakel, men vet att det inte är särskilt realistiskt. Dock hade det ju varit bra om jag i alla fall hade kunnat ha med mig lite skrivet material på min nya programidé, men av någon outgrundlig anledning hittar jag inte filen.

Wish me luck!

Imorgon är det alltså dags för arbetslöshetscirkus på första parkett igen. Tydligen löste jag ofrivilligt biljett till denna i fredags, efter mitt första möte med detta öde. När jag säger öde menar jag inte arbetslösheten i sig, utan snarare dessa förjordade "insatser" som arbetsförmedlingen gör.

Samlade i ett grått tragiskt konferensrum, ett gäng unga slackers. En hop fån som knappt hunnit kränga av sig studentmössan- och så jag! Ungdomsmöte med ungdomsgruppen. Inte en jävel där inne hade en enda akademisk poäng. Inte en enda där inne hade gått med i a-kassan eller facket. Någon enstaka hade kanske flyttat hemifrån. Och där satt man. Tyvärr kunde jag inte låta bli att se mig omkring med nedlåtande. Kanske inte är vidare avspeglar mina mest smickrande drag, men så var det. Att sitta i ungdomsgruppen när man har hunnit avklara 160 högskolepoäng känns lite som ett hån. "Tack för att du pluggade och försökte skaffa dig en utbildning som kan leda till jobb. Nu sätter vi dig här och så ger vi dig 90 dagars karens också som extra tack för insatsen." 

Och imorgon är det alltså dags igen. jag min idiot läste aldrig igenom den lapp som jag fick i min hand efter förra mötet. Jag kastade en blick på den och såg en ny tidsangivelse. Trodde i mitt stilla sinne att detta skulle vara ett möte med ett slags personlig handläggare, men icke! Imorgon ska jag sitta med samma lallon, i samma deprimerande lokal och lyssna på samma meningslösa drabbel. Undrar om de kan svara på vad fan detta skall vara bra för, för det är det enda jag undrar just nu. Tydligen fixade de 8 akademikerjobb förra året. 8 i jämförelse med 6000 som var målsättningen- då behövs en god motivering till varför en arbetslös akademiker skall trängas med apatiska idioter.

Gud- giv mig styrka!

Lite vemodigt avsked idag när jag lämnade jobbet för dryga timmen sedan.
Kändes skumt att plocka bort alla mina saker från skrivbordet, städa upp i hyllorna och plocka ned alla tillhörigheter i den lilla hylla jag "leasar" av en annan programledare. Semesterlediga Chefen ringde innan jag stack och vi bestämde att vi skulle sätta oss ned i början av nästa vecka och prata om hösten. På hans tonfall lät det inte som det finns någon öppning för mig i höstplaneringen, men jag tänker inte gå händelserna i förväg- vare sig och det positiva eller negativa hållet.

Bestämde med S på nyheterna att vi skulle ta en öl snart igen. Vi blir båda sysslolösa från och med måndagen, så det kanske lär finnas tid för oss båda att fylla med maltdryck på någon uteservering.

Fick i alla fall avsluta sändningen med en bra sändning och en helt okej skivlista- med U2 som storartad finish..!

Jag vill inte!
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Verkligen, jag menar det!
Gårdagens möte med en av restaurangägarna var smått bisarr, då den egentligen var någon slags audition. En audition till ett jobb jag inte vill ha. Jag vill inte bära tallrikar, servera starköl och låtsas att jag tycker att tama/sexistiska/tråkiga/rasistiska/snuskiga skämt är roliga. En audition ska man bara bara bara göra till jobb som man verkligen vill ha, alternativt vill göra bort sig i Idol eller liknande.
Dessutom snappade jag upp en riktigt dålig vibb av ägaren. Beräknande och distansierad och inte det minsta sympatisk. Det samma gäller övriga personalen som jag såg springa runt på serveringen, som för övrigt var alldeles för stor för de få stackare som jobbade då.
Nej, jag vill verkligen inte. Särskilt inte när det verkar finnas två lediga program i höst och jag vill verkligen lägga vantarna på ett av dessa. Dessutom ska jag presentera en idé för ett fredagsprogram, eftersom det är något den här kanalen lider brist på. Vad ska jag i så fall härja runt på restaurang för? Vid den här tidpunkten i livet (färdigpluggad med fin lägenhet och underbar grabb) ska ju jag GÅ på restaurang- inte jobba på en. Jag ska inte servera vin, jag ska avnjuta det i fina glas med mina vänner. Jag ska inte passa upp på okända människor, jag ska vara den som blir uppassad på. Jag ska inte stå ute i personalrummet och be till Gud att gästerna ska dricksa bra, jag ska vara gästen som har råd att dricksa bra.

Kanske höga krav för någon som är arbetslös för tillfället, men jag tycker egentligen bara att det handlar om logik...

Telefonterrorn igår resulterade i möte med tre restaurangägare idag. Inget löfte om jobb visserligen, men det hade jag ju heller inte förväntat mig. Huvudsakerna är dock två: 1. att få komma och träffa någon och visa upp sig och sina kvalitéer, och 2. att känna att min misserabla situation i alla fall rör sig i någon som helst mindre negativt riktning.
Om två timmar sätter jag av i galopp ned mot stan igen, så får vi väl se vad det resulterar i. Om inte annat kan jag dränka mina sorger, eller i alla fall blöta upp dem en smula i öl senare eftersom det är lill-lördag med jobbet som gäller klockan 18... Alltid något, alltså!

Jag har precis insett att jag står på kanten till total misär.
Om fem dagar har jag inget jobb, ingen inkomst och inga prospekt i sikte. Jag är officiellt en loser.
Hittills har jag gått runt och trott att situationen skall lösa sig. Att jag ska få ett jobb som i alla fall gör att jag går runt, men de förhoppningarna är från och med nu skrotade. Just nu känns det oerhört smart att ha tackat nej till det där jäkla skitjobbet i Stockholm. Det hade ju trots allt varit bättre än ingenting, men neeeeej då. Jag skulle minsann envisas med att tro att det fanns något bättre för mig att göra. Att jag efter 200 000 i studieskulder och fyra års tentapluggande skulle ha något bättre jobb runt hörnet, något som hade åtminstone ett uns att göra med det jag faktiskt utbildat mig till.

Jag har 60 dagar karens kvar till a-kassa, ingenting att göra och inga slantar på banken.
Allmänt muntert med andra ord. Och det där med att "det ordnar sig för att det måste ordna sig", det känns som bullshit bortom all verklighet...

Slängde precis en blick i inboxen och hittade en förfrågan om arbetsprover från Kommersiella Radiostationen en bit härifrån. Ska ändå ned till jobbet imorgon och förbereda sändningen som jag hoppar in och kör på torsdag, så jag kanske bränner ut några nya och fräscha.
Alla chanser är bra chanser enligt mig. Weehooo!