On The Rocks

Jag inser snabbt varför jag har skjutit på det här så länge. Det är ju så förbannat tråkigt.
Något mer jag inser när jag väl har kommit igång är att med en sådan här liten lägenhet (läs: skrubb) så har jag, just det: ingenstans att ställa kartongerna när de väl är fyllda!
Tjugoen futtiga kvadrat, där inkluderat en kokvrå, en hall och ett badrum med stor dusch.
Ytan längs väggarna redan upptagen och den fria ytan i mitten av rummet är obefintlig.

Tre står staplade på varandra den enda del av väggen som inte har en av tre möbler framför sig. Fast nu går knappt toadörren upp så mycket att man kommer in.
Runt köksbordet står tre andra kartonger och en står på tv-bänken, inklämd bredvid tv:n.
Packar jag snabbare har jag ingenstans att ställa de andra lådorna.

Murphys lag gör åter entré.

Nyårslöften är en rätt tråkig sak. Och meninglös.
Jag har aldrig fattat vitsen med att inleda ett nytt år med att lägga ett ok av krav på sig själv som man sedan skall ha dåligt samvete de resterande 364 dagarna.
Eller värre, ha någon lustig fan i närheten som gladeligen påminner en om det man hasplade ur sig på tolvslaget medan champagnebubblorna gjorde hjärnan mer luddig än vanligt och fötterna frös till is i kalaspumpsen.
Det är ingenting för mig. Folk ska börja och sluta med saker, göra något i mindre eller större utsträckning. Och de ska lova det så att alla hör det. Sluta röka, börja träna, jobba mindre... Det må hända att en herrans massa nyårsaftnar har passerat, men det är inte mycket som har ändrats. Folk lovar fortfarande samma saker, eller så är det kanske bara samma människor som lovar samma saker.

På Bladets webb såg jag förresten nyss att någon lovat att aldrig mer rösta på ett borgerligt parti.
Sånt borde fler lova...

Jag gillar inte rea. Särskilt inte mellandagsrea.
Jag tror att jag rent av tycker att det är ett vedervärdigt begrepp med väldigt mycket vedervärdiga människor som river i reakorgar så att plaggen yr.
Igår var det barnvagns-SM i Globen när jag kutade ned på H&M som hastigast under lunchen, och alla drogs till reahörnan som getingar till sommarsaft.
Om man inte redan hade skäl nog att hålla sig borta fick man det då med andra ord. Och jag gjorde som jag brukar: sket i rea och fokuserade på ordinarie pris.
Fyndade en fin skjortklänning, vars comeback jag längtat efter. Dessutom blev det ytterligare en klänning i svart och vitt samt ett par svarta cigarettknickers som skulle kunna vara ljuvliga till nyår med rätt saker till.

Och med ens besvarade jag frågan som redaktionsmötet i morse handlade om: blir man lycklig av shopping? Well, med tanke på att jag sedan klarade av att ha femtio nummer före mig på banken och stå ytterligare femton minuters kö på posten utan att det rubbade mitt goda humör, det är svar nog det...

Jag har satts i arbete.
Mamma blev alldeles till sig när hon hörde om flytten eftersom det betydde att jag kunde ta med alla mina prylar som stått och skräpat i källaren de senaste sex åren. Så igår fick jag gå igenom dem, alla lådor och säckar med saker från flickrummet. Jäklar, vad grejor! Gossedjur, spel, dockor, fotbollsmedaljer, diplom, dagböcker, brev, kläder, skridskor och böcker. Jisses, vad böcker det fanns där. Högt och lågt. Jag sparade typ tio av dem plus någon bebiströja och något gammalt kärleksbrev.

Men det roligaste fyndet var inte ens mitt. Det tillhörde mamma och pappa när de bodde i kollektiv.
Japp, de har bott i ett kollektiv. Min bror är till och med född där. I boken som var märkt "familjeråd" (!) hade de haft möten med de andra i kollektivet ute i Grava, utanför Karlstad och bestämt vem som skulle handla, vem som skulle diska, vattna blommor och vem som skulle fixa den trasiga tvättlindan på gården. Dessutom hade de planeringen för en kommande fest där de skulle bjuda på borstj och piroger och efter festen skrev de i boken att de fått plats med 42 personer i vardagsrummet, vilket var rekord.

I samma påse som boken låg också ett par broscher med "Bojkotta varor från Chile" på och ett demonstrationsschema. Något som jag saknade i påsen var sångtexterna från mammas kör. Den hette "Röd gryning", men min farfar, som är blå ända ut i fingertopparna kallade dem alltid för "Röd skymning" istället. Jag tror det var en pik mot budskapet...

Nu är det dags för julgodisfabriken att öppna sin verksamhet.

• Gå ut och hugga en gran (check)
  
• Lyssna på julsånger (check)
  
• Gnabbas om julsaker som kommit bort (check)
  
• Gnabbas om shoppinglistor som kommit bort (check)
  
• Klä granen och sticka sig på barr (check)
  
• Slå in paket relativt snyggt och ordentligt (check)
  
• Baka julbröd (check)
  
• Göra super-onyttigt och absolut inte GI-vänligt godis
  
• Bläddra i tv-programmet för julhelgen och känna sig stressad över allt bra man inte hinner se (check)
  
• Skaka på huvudet över väderprognosen (check)
  
• Shoppa jul-out fit i en pytteliten stad utan några vettiga affärer
  
• Äta alldeles för många pepparkakor med grönmögelost (check)
  

Jublet över snön lade sig snabbt när vinterlandskap förvandlades till livsfarlig isgata. Med stark betoning på livsfarlig. Under gårdagens kvällspromenix med vovven balanserade för någon milisekund grasiöst (?) på ett ben innan jag lättad återfann balansen och slapp blåmärken och förudmjukelse.
Att dratta på ändan är en av få saker som jag finner pinsamt. Dratta på ändan när jag är ensam alltså. Har jag någon att garva med är det inga problem. Men att snava och snubbla och drutta runt ensam får mig att rodna förläget.

Jag har gjort det några gånger. Rulltrappan var ju den senaste och då gömde jag ju mig bakom gratulationskortshyllan tills rodnaden svalnat. Någon gång har mina spetsiga skor fastnat i mina vida slacks och jag har snavat, en gång rakt över spår ett på tågstationen medan bommarna var på väg ned och tåget på väg ut. Aldrig har jag gått in i någon lyktstolpe, men de gånger det har varit nära ögat har varit så många att jag nästan förtjäar det nu...

Ikväll kom vi till stugan - äntligen! Här är det visserligen minst lika halt, men det är åtminstone minusgrader (eller rättare sagt minusgrad) och det är skönt. Tog en promenad ute i det kolsvarta förut och njöt av att stjärnhimlen verkade oändlig.

Dagens skönaste: att bli väckt av en kall nos som letar sig in innanför täcket.

Dagens minne: kollade på OS-krönikan och tänkte tillbaka på när jag var i Åbo och kollade på hockey-finalen. Rysningar...

Jag undrar hur Peder Lamm ser ut när han är arg. Som en seriefigur kanske, hoppandes jämfota, högröd i ansiktet och med ånga sprutande ur öronen.
Vad han säger vet vi dock. I mejlet till Böglobby-redaktionen tar han sig nämligen kraftuttryck som "stick och brinn" när programmet analyserat fjolligheten i hans röst. Det verkar som man trycker på en mycket öm punkt när man råkar andas om homosexualitet kring Peder.

Något som inte alls har med homofobi att göra, men som ändå är värt att nämnas är sättet han avslutar sitt mejl till Svt på. "Inte alls med vänliga hälsningar".
Lite som att säga "du får inte komma på mitt kalas". Vet inte vilket som är mer anmärkningsvärt än det andra: homofobin eller bara hans sätt att visa hur vuxen och mogen han är. Eller säker på sin sexualitet för den delen...

Om det är något sätt man skall färdas på med SJ, så är det med lågtrafik. Fem dagar innan jul och klockan sju på morgonen är det ungefär precis så många som man har förväntat sig att det skall vara på tåget mellan Uppsala och Sundsvall - inte många. Självklart inträffade dock två saker: A. Jag fick sitta baklänges och blev åksjuk innan vi hann passera polishuset. B. Mitt emot mig satt en tjock tant sov snarkade så att elledningarna knottrade sig. Typiskt. God bless att det var så lite folk att det inte var några problem att byta plats.

Somnade strax efter Gävle och vaknade upp efter 45 minuter. Snö utan för fönstret. Tänkte först att jag hade åkt för långt. Sedan insåg jag hur barnsligt förtjust jag blev av synen. Det kändes som jag nyss landat på Arlanda efter att ha bott i ett exotiskt land länge och äntligen får se Sverige och snön igen. Exotiskt land. Uppland är knappast exotiskt, men definitivt snöfritt. Nyss snöade det ytterligare lite och jag var tvungen att le och ge mig ut en liten stund. Det kändes nästan overkligt. Läskigt att man vänjer sig vid överhettade jordklot så snabbt...

Snart kvällspromenix med vovven, ett glas rött framför tv:n och sedan en lååååång natts sömn utan väckarklocka som stör när det är som skönast. Jag älskar julledigt!

Ibland känns det som om hela tunnelbanesystemet är en enda krigzon. Eller stressfaktor.
Själv vet jag inte om jag har lyckats slappna av en enda gång där nere i tunnelsystemet - är det inte vassa armbågar så är det tidsbrist. Eller inbillad sådan, snarare.

Ibland blir jag trotsig. Då vägrar jag väja, jag vill se om folk tar notis av att de är på väg rakt in i en medmänniska. Det gör de inte. Istället kör de rakt på, tränger sig och ignorerar.
Jag är så trött på människor som törnar emot varandra till höger och vänster och sedan bara fnyser för att folk står i vägen och tar upp plats. Tar upp onödigt syre. Själv kan jag inte komma på någon annan storstad jag varit i där folk inte vänder sig om och ber om ursäkt när de slår handväskan i axeln på en eller knuffar till en i rulltrappan. Inte en enda. För folk har hyfs. I Sverige vet jag inte vad vi har. Kanske är vi frustrerade. Eller så vill vi så gärna vara ett tuffare land och gör som vi tror att de gör i länder vi ser upp till - vi är buffliga. Hyfs kan vi inte ens stava till, än mindre kosta på oss klockan halv fem en måndagseftermiddag.

Två gånger den senaste veckan har jag chockat folk i underbara Stockholm. Först gav jag min plats i tuben åt en äldre och sedan gav jag en kölapp jag inte behövde till några som behövde den. Aldrig har folk skruvat på sig mer och tänkt "vad var det där för konstig människa"..?

På lunchen idag blev jag rånad. Och allt bara för att skomakaren i Globen inte pratar svenska.
Efter att ha blivit en klack fattigare klev jag och mina stövlar på lunchen in hos skomakaren. Plånboken är i stort sett redan tom, men det kunde ju inte hjälpas. 80 bananer skulle det kosta - helt överkomligt.
Ingrepp som dessa brukar vara över i ett nafs, bara att sitta och vänta - fast med blott en sko. Men efter en stund började de båda skomakarna gaffla lite och pekade sedan på den ensamma stöveln som jag fortfarande hade på foten. Jag tänkte att han behövde mäta, langade över stöveln och strax efter slog han även den klacken i spillror. Jag försökte protestera, men det var lönlöst. "Sliten", sa han på ryskbruten svenska och jag försökte förklara att jag inte hade råd med 160 kronor som det skulle kosta.

Visserligen hade jag råd. Tekniskt sett i alla fall. På kontot hade jag 300 kronor: mat och SL-resor fram tills jag åker till mamma nästa tisdag. Men 160 kronor var ungefär 50 procent av vad jag ägde, och då kunde jag inte ta mig råd. Sedan stod jag där, visserligen med två nya klackar men till vilken nytta? SL-resorna kommer att kosta 120 kronor och kvar finns 30 ynka riksdaler till mat. 30 spänn. Det är ju så att man kunde slå frivolter av lycka!

Idag har jag dessutom sett dokusåpasnopp. Inte najs. Men tillhör det jobbet, så gör det...

• ätit matlåda tre dagar av fem möjliga
• köpt min första julklapp- rekordsent
• inte shoppat en enda sak till mig själv
• insett att M:s kompisar har bebisfeber
• varit ruskigt morgonsur två gånger
• lagat tvårätters åt svärföräldrarna
• varit ute på reportage
• förberett flytten
• somnat på bussen en gång
• haft I don't feel like dancing på hjärnan hela veckan
• läst ut en bok
• kollat på tv sammanlagt fyra timmar
• insett att jag helst av allt inte vill göra ett smack på nyårsafton
• varit glad över mitt jobb - varje dag
• varit ledsen över att vara pank - varje dag
• försökt komma på vad jag vill ha i julklapp

I natt åker Christer Fuglesang till rymden. Om han har tur med vädret, det vill säga.
Och Sverige har fått rymdfeber, så också Bladet. Hur lång tid är det kvar, vad ska han äta, vem kommer han sakna, vad vill du hälsa, hur blir vädret, ska du titta - ett virrvarr av oändligt tjat. Jag hoppas fan att han kommer iväg imorgon, så man kan få lite lugn och ro här. "Äntligen" kommer jag säga imorgon när jag vaknar och hör att han är någonstans i stratossfären eller kanske ännu längre bort.

Det roligaste jag hört på ett tag var något jag lärde mig idag. Det kan nämligen inte räknas som något annat än humor att en av de forna medlemmarna i pojkbandet N-Sync åkte upp i rymden innan den förste svensken gjorde det. Hade Christer varit med i N-Sync hade han varit där för länge sen, med andra ord. Helt plötsligt är jag inte lika imponerad över hans färdigheter som NASA-snubbe.

Bye-bye-bye-bye-BYE!

Ibland händer saker och ting så himla fort. För två månader sedan satt jag här hemma hela dagarna utan något jobb att gå till, utan att veta var jag skulle bo nästa år och utan någon examen. Vips så är saker väldigt annorlunda: jobb, bostad och min examen fick jag igår. Tänk så det kan bli.

För övrigt kunde dagen knappast ha börjat sämre. Upp kvart i fem, glömde matlådan hemma, glömde papper hemma och glömde SL-kortet hemma. Ibland har man tydligen mindre flyt verkar det som...

Kära tomten,

Jag har varit ganska snäll i år. Snällare än många andra, dummare än somliga men helt säkert lite över medel. Jag skulle bli så glad om jag kunde få något av nedanstående.

Kramar från Elin

• Pastatallrikar från Höganäs
  
• Sex and the city-boxen
  
• DKNY Be Delicious
  
• Martina Haags "Underbar och älskad av alla"
  
• Pärlarmband från SNÖ
  
  

Samling vid albylbordet. Fram med automatkaffe och vetelängd från Landings.  Allt detta innehåller en äkta SR-avtackning tillsammans med konstiga presenter som chefen fiskat upp ur förrådet. Och nu börjar det kännas lite vemodigt. Som den gråtmilda människa jag är blir jag lite blank i ögonen när jag inser att jag inte kommer hit på måndag. Min sentimentala sida har jag utan tvivel ärvt av min far. Idag får den siadn ganska mycket utrymme känns det som.