On The Rocks

När jag är sjuk händer det något med min filmsmak. Något konstigt. Jag som i vanliga fall slår frivolter över oscarsnomineringar och förgyllda lejon och palmer. Jag som i vanliga fall blir varm i hela kroppen av ord som "klassiker", "mästerverk" och "demonregissör". Jag som gärna disskuterar kameravinklar och åkningar i filmer av franska nya vågen-regissörernas bästa filmer blir en helt annan människa när jag är sjuk. Idag är jag det, och trots att film-hyllan här hemma rymmer flera av filmhistoriens allra bästa alster, så är jag precis som jag alltid är när jag är sjuk.

Jag vill inte ha filmer längre än 100 minuter. Jag vill inte ha filmer som är baserade på en stackars människas liv eller på en storsäljande roman. Jag vill inte veta vem regissören är, jag vill inte att ordet Academy Award ens har använts i samma mening som filmtiteln. Jag vill bara se romantiska komedier. På sin höjd också typiska matinéfilmer, som till exempel De Tre Musketörerna. När jag bodde i Karlstad hyrde jag den minst fem gånger hos den lokala filmbutiken, det tror jag att jag var ensam om.

Skulle jag ens andas om detta inför mina gamla klasskompisar från filmvetenskapsstudierna, så skulle jag vara svartlistad- men det skiter jag! Fram för Legally Blonde och Sleepless in Seattle!