Älskade problemlösare
Just nu är jag glad. Tillfreds med livet, men det går ju, som du som läsare av denna blogg förmodligen redan har snappat upp, lite upp och ned som en berg- och dalbana på den punkten ibland. Det beror förmodligen på att jag har svårt att skjuta undan jobbiga saker och inte tänka på dem precis när de knackar på. Som i helgen, denna underbara helg och denna underbara söndag då vi låg kvar i sängen till långt in på eftermiddagen. Härligt häligt: ömsom hånglade, ömsom sov i varandras armar. Bara flyktigt råkade vi snudda vid orden "framtid" och "i vår". Genast gick mitt humör ned, eftersom frågan om var och hur vi ska bo samt jobb eller inte jobb ger mig så mycket huvudbry att jag till och med mår fysiskt dåligt av det. Det är vid sådana tillfällen som jag kan bli så arg på mig själv, jag vill verkligen lära mig att inte ta itu med varenda känsla eller tanke så fort den kommer.
Allt ordnade sig dock, M lyckas alltid få mig att förstå att vi inte måste räta ut alla frågetecken på en och samma gång- och det älskar jag honom för. Just nu har jag fjärilar i magen, det känns lite som att vara nykär. Inte för att vi någonsin hamnat i någon slags vardag där allt går på rutin och blir trist, vi säger snarare ganska ofta att folk som ser oss förmodligen tror att vi är just nykära. Dock är det bara så vi är, vi har alltid varit så... Gud, vad jag älskar den där grabben!
