En värdslig sak
Lunch i ensamhet igen. Inte lika farligt idag, eftersom jag slapp sitta uppe i det hemska lunchrummet. Igår när jag kom hem orkade jag inte göra någon matlåda, så jag gick till Panini idag och käkade en ceasarsallad som var okej, men inte mer än så. Medan jag satt där och lyssnade på P3 i världshistoriens sämsta mottagning så ville jag ha något att bläddra i. Jag brukar inte värna om Stureplan eller det folket som rör sig där (läs: vars liv verkar kretsa kring denna tragikomiska plats), men den enda tidningen som fanns att bläddra i medan jag slängde i mig min sallad var just tidningen Stureplan. Ja, jag vet, men i ärlighetens namn kan det ibland vara intressant att betrakta även en freak show på nära håll.
Efter 25 sidor hade jag fortfarande inte kommit förbi den inledande reklamsamlingen där dyra klockor, klädmärken och bilder på glada brats som dricker skumpa. Efter det kom en bild på chefred. Alex Schulman och några ord från honom. Då lessnade jag. Vilken jäkla tidning!
Efter 25 sidor hade jag fortfarande inte kommit förbi den inledande reklamsamlingen där dyra klockor, klädmärken och bilder på glada brats som dricker skumpa. Efter det kom en bild på chefred. Alex Schulman och några ord från honom. Då lessnade jag. Vilken jäkla tidning!
Kommentarer
Trackback