Får man göra så?

Kanske finns det nån oskriven lag om att man inte får undvika och ignorera sina kollegor på väg till jobbet. Jag vet inte, men jag i alla fall det. En av dem.
Det är inget fel på henne egentligen, men hon pratar så förgjordat. Och jag orkar inte lyssna, eller svara på alla frågor om ingenting. Kvart i sex på morgonen har jag fullt upp med mig själv, sätta den ena foten framför den andra, knäppa jackan, läsa min bok.
Och därför undviker jag henne. Första gången kändes det lite pinsamt, nu bara livsnödvändigt. Jag saktar ned på stegen på väg mot tåget, sätter mig i en annan vagn, går av tåget i en annan ände. Sedan är det slacker eller high speed som gäller på väg mot t-banan. Inte mitt emellan, då kommer hon i fatt och pratara och pratar och pratar.

I morse traskade jag längst röda linjen-spåret istället för gröna för att slippa vänta på tåget med henne. Då har det gått långt. Jag känner mig lite rutten. M bara skrattar och säger att det skulle han aldrig våga. Bra gjort, men han skulle aldrig våga. Vad det nu betyder

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0