Chefen och regeringen

I dag passerade jag och körskoleläraren hans fru på gatan.
"Och här kommer chefen", sa han och flinade lite. Jag vill inte låta som Tiina Rosenberg, men fy fan vad jag hatar när folk säger så. Jag kan inte låta bli att utveckla en stark allergi mot grabbar som tycker att det är lite småskojigt att kalla sina flickvänner eller fruar för chefen eller regeringen eller något annat som väcker aningar om att han nyligen lobotimerats.

Apropå feminism såg jag den där svt-dokumentären om FI igen för ett tag sedan, Viljornas kamp tror jag att den hette (pyttsan!). Hade jag, när jag var 15-16 och drogs till feminism-grejen hört och sett vad det partiet höll på med hade jag lagt av redan innan jag började. De pratade om vilken bättre plats världen skulle vara om kvinnor styrde den och var ett lysande exempel på hur det skulle kunna bli om det drömscenariot blev verklighet. Istället för att skjuta varann i krigsföring skulle de ta sig in i fiendens kompisgäng och snacka skit bakom ryggen och frysa ut dem tills de gav upp. Gudrun, Tiina och de andra postmoderna queer-feministerna, de kunde fan inte uträta ett vettigt handtag tillsammans - än mindre hålla sams.

Synd för min vänstervridna pappa att han blev så till sig och köpte högvis med böcker - och sedan tröttnade jag och öppnade inte ens de flesta.
Numera är jag inte feminist, bara humanist...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0