On The Rocks

Det bästa med att Bladet har tv-sändingar måste ju vara att nyhetsankaret mellan sändningarna knatar runt på redaktionen klädd för just nyhetssändning.
Det betyder: prydligt upptill, privat nedtill. Oftast är det kavaj och lips på överkroppen och kakishorts och sandaler på underkroppen. Eller hawaii-shorts och crocs (ryyys). Ser mycket roligt ut, nästan lite Ankeborg-likt. Även om det kanske skulle vara lite dirty. Och mycket störande för alla andra på redaktionen.

Undrar vad Claes Elfsberg eller Jarl Alfredius hade på sig under skrivbordet? Hoppas det inte var Ankeborg-style bara...

"En sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter (...) Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill."

Grattis, Monica Jonsson. Du har precis klämt ur dig det mest obegåvad som omvärlden någonsin har haft äran att höra. Du lyckades just skicka tillbaka synen på våldtäkt, gärningsman och offer (och även kvinnosynen) ungefär hundra år. Din kompis måste ha otrolig otur, eller bara stora svårigheter med att förstå. "Våldtagen? Du med?".

Monica, om du verkligen står för allt det du skriver i din artikel så tycker jag att du har gjort dig väl förtjänt av att ha en vän som 21-åringen. Genom din artikel har du "varit tydlig gentemot din omgivning med vad du vill".

Det har sålts en miljon crocs i Skandinavien. En miljon! Det är väl ungefär lika många som köpt Per Gessles senaste skiva.

Eller förresten, det är samma människor.
De människorna som har crocs på fötterna - har Gessle i öronen.

Eftersom jag inte får vara med i den här tävlingen har jag nu anmält Julia istället.
Julle, hoppas det är OK. Report back to me när ni matar varandra med jordgubbar...




Oh sweet Jesus.

C/o Segemyhr, En fyra för tre, Rena rama Rolf. Borde inte Sveriges producenter och programinköpare ha fattat vid det är laget att svenska sitcoms inte funkar. För att uttrycka det milt.
Men förnedringen under 90-talet räckte tydligen inte, för nu kör SVT en ny omgång med den serie som kanske var sämst av alla de dåliga försöken: "Svensson, Svensson".

Suzanne Reuter var behållningen då, och kommer förmodligen vara det nu också. För oddsen för att Allan Svensson utvecklat något komisk talang under tiden serien legat i graven får väl betraktas som ... ja, dåliga.

Det  verkar som det förra veckan gick upp för E-type att folk tyckte Sahara Hotnights var lite coola när de dissade allsången. En del, de gamla tanterna och de snustorra sockeplastmorsorna tyckte dessutom att det var förkastligt. E-type vill också vara lite cool och kallas förkastlig. Så nu kör man ett "jag bryr mig inte" och "vet inte ens när programmet börjar" är ungefär lika imponerande som en pubertal högstadieunge som vägrar ta ned fötterna från bänken.

För det är det som är poängen. E-type vet inte hur man är tuff och cool och ball. Så länge han lever kommer han bara vara en förvuxen pudel i skinnbyxor och med för lite självironi.

Commin up!

Apropå att filmen Zingo gick på tv i dag, sa M att Björn Kjellman är en sådan där kille som väldigt få människor tycker illa om (precis som Håkan Hellström, sa han vilket är helt galet eftersom man antingen älskar eller hatar Håka Hellström - am I right?).
Själv hatar jag Björn Kjellman. Hatar! Han gör idel fåniga roller, mesiga karaktärer som alltid är likadana på något vis.

Ska vi säga att det knappast blev bättre när han ställde upp i schlagern i grönt plommonstop? 

Skulle just in i studion och spela in en ljudfil när någon frågade vad jag skulle göra.
- Hon ska spela in en ny versionen av "Privilige", svarade kollegan.

Kommer ihåg att jag hade något kasettband med den låten på. Idrottsstjärnor som sjunger är en riktig höjdare (läs: kalkon).

Här är mina tre favoriter:

1. Håkan Södergren - Nu tar vi dom (låtsas att klubban är en mikrofon - alltid en hit)

2. Pernilla Wiberg - Privilige

3. Carl Lewis - Break it up

Är man störd om man gillar att kolla på "Cops"?

JAG ÄLSKAR "COPS"!!!

Nu grät jag så att ögonen ploppade ut ur sina hålor. Vi får försöka glömma att killen heter Paul Pott (Pol Pot)...

Undrar vilken sen efterfest Expressens redaktör var på i natt, men den verkar ha varit mycket rolig. Och mycket blöt...

Jag har lite svårt att släppa ett tv-program jag såg förra veckan. "Super skinny me", om två normala trettio-någonting tjejer som i ett experiment skulle se om det var möjligt att ta sig ned till Hollywoodska size zero, vad som krävdes och vad som hände med kroppen. Jag blev helt uppslukad av programmet, där de till synes helt vettiga kvinnorna på nolltid klappade ihop och blev träningsnarkomaner och besatta av mat. En av dem fick inte ens fullfölja eftersom hon hade utvecklat att allvarligt förstadium till bullimi och fick snällt titta på när den andra jublande gled i ett par jeans i storlek minus 2, alltså samma storlek som en sju-åring skulle ha.

Jag skulle så gärna vilja säga att programmet är stört, att ideal-hetsen är störd och de som går på den är minst lika störda. Samtidigt utvecklar jag ändå en tyst beundran för size zero-folket. Vilken också är ... Ja, rubbat helt enkelt.

Är det bara jag som har snuskig fantasi, eller ser världens största tumör ut som världens största ... Ja, något annat.

Nu är det kört. Nu har jag hört den.

Den fastnade direkt i skallen på mig. Skit också.

Vore det inte ljuvligt om valkampanjerna i Sverige såg ut som i USA?
Massmöten större än Livets Ord någonsin kunnat drömma om, folk med flaggor som gastar halsen av sig? Ulf Lundell (eller vem som nu kan vara Sveriges motsvarighet till Bruce Springsteen - Markoolio?) som uppmanar folk att följa sitt hjärta till tonerna av Öppna lanskap.

Och så sånt här, förstås (VARNING! Låten fastnar lika snabbt som Pete Doherty på en kanyl)...