On The Rocks

Förkylningen åker verkligen berg-och-dalbana i min  kropp.
Ena dagen frisk som en nötkrna och andra dagen snuvig med feberkänning. i går var jag frisk, så nu behöver man inte vara  kvanfysikforskare för att räkna ut hur jag mår i dag. Helt makalöst.

Fast jag har ju alltid haft en talang för att skjuta på sjukdom och se till att bli sjuk när jag har tid. Förkylningen har legat och lurat i sex-sju veckor nu, mn det har aldrig riktigt passat. Först var det att jag var tvungen att jobba så mycket som möjligt innan intensivkursen, sedan jobba igen det jag missade under själva kursen. Efter det började det dra ihop sig till uppkörningen och då var jag tvungen att jobba in de dagar jag skulle missa när jag åkte hit.

Men min kropp måste vara felinställd, gå på vintertid eller något. I DAG är väl sannerligen inte rätt dag, i dag har jag verkligen inte tid att snora och vara febrig. Ignorerar det för tillfället och låtsas som att det regnar (bildligt, alltså).

Monstertruck is the shit!

Jag vill kanske inte riktigt erkänna för mig själv att jag är lite nervös inför i morgon.
I morse vaknade jag kallsvettig efter att ha drömt att jag missade två uppkörningar i rad på ett mycket oortodoxt sätt. Jag klarade själva uppkörningen, men sedan var man tvungen att lämna in en motivering till att man skulle få sitt körkort - och min motivering var inte tillräckligt bra någon av gångerna.

Nu ska jag ta en grapefrukt och börja på Snabba Cash. Jag är ju enda svensk att inte ha läst den än...

Söndagsgodis!

I dag har mamma och jag varit länet runt på loppis. Mest för att jag skulle få köra lite innan D-day, men också för att kolla lite efter grejor. Jag älskar loppis och auktion, jag kan gå där i timmar och vända och vrida på näverskålar och glastomtar.

Hittade en supersnygg golvlampa som jag stod och vred och vände på en bra stund. Den var visserligen lite skadad i skärmen, men för femtio spänn tyckte jag att det var värt det. Sedan fick jag en vision där jag såg mig själv släpa ombord lampan på tåget nästa vecka och krångla mig runt med den på t-banan. Det är typiskt mig att tro att jag kan få med mig vad som helst på kommunala transportmedel och efter en stund upptäcker jag hur svårt det egentligen är. En gång köpte jag ett skivställ på Ikea i Uppsala och tyckte det var en bra idé att ta det på bussen. Strax märkte jag att det var skittungt och otympligt eftersom det var två meter långt. Folk skrattade helt ogenerat åt mig när jag höll på och fumlade med det...

Jag köpte ett litet fat i grönt glas istället, mycket enklare att få med sig hem.

Nu sitter jag här under en filt och äter choklad. Mamma löser DN:s stora korsord och jag läser kvällstidningarnas bilagor - härligt!

Jag har underbara vänner. Klumpen som kröp upp i maggropen den här veckan har fått en ganska bra lösning, tack vare vänner som tar sig tid och bryr sig. Jag har ältat fram och tillbaka och de har svarat och gett råd. Allt handlar om jobbet och även om jag inte vet hur det blir ännu, så känns allt ganska bra nu.

Här är exempel på hur vännen i ett mejl försöker reda ut livet viktiga:

"Jag vet, det är skitsvårt! Du måste nog bara tänka efter vad du vill och kan tänka dig att göra. Finns det radiojobb?
Finns det webbjobb?
Vad vill jag?
Vad är meningen med Livet?
Varför går Heroes, Grey's och Top Model samtidigt på TV?"

Råd OCH ett garv - kanonbra kombo när det är jobbigt!

 

Det här är avslappnat, på kvällstidningsmanér. Jag skulle kunna sätta några kornor på att det var kvällstidningen som uppfann den här posen, eller kanske Allers. Krönikören, chefredaktören eller experten ska se ledig och enkel ut, vad göra, vad göra, vad göra. Jo, vi slänger jackan över axeln, precis som alla människor gör när de känner sig avslappnade och lediga.

Det här skulle kunna vara klippt ur Söndag, även om det råkar ses i nya numret av Hem & hyra. Men det känns väldigt söndags-bilaga.

Och ja: sen är det extra roligt att den största rubben på sidan är en fråga om fisande grannar. Score!

Jag har grubblat hela eftermiddagen.
Har till slut beslutat mig för att skriva ett mejl till en person för att försöka lösa en sak som nu bara är en stor klump i magen. Jag vill inte att det ska låta som ett klagomejl, men jag måste förklara hur det ligger till. Jag vill inte klaga och gnälla, för att ha det över huvudtaget är kanske alltid bättre än att inte ha det alls. Men inte som det är nu, det kan jag inte. Det går inte, jag vill inte ha det så.

Och nu sitter jag här.
Mejlet är tomt, det kommer inte ut någonting vettigt alls. När jag pratade med M om det ville orden knappt ta slut och det är det som är så konstigt. I morgon innan jag går och lägger mig måste det vara skrivet - och skickat.

Fundering: hur uppriktig får man vara mot en avdelningschef man står ganska nära?

Usch, jag känner mig sjuk. Har köpt pepparmints-te som jag hoppas ska få mig att må bättre, men just nu tvivlar jag.

Tar en kväll i soffan med tjocka sockar, tjocktröja, smarrig kycklinggryta och efterlängtade Desperate Housewives.

Messade nyss en kompis och skrev att jag pågrund av att jag är pnak behöver ha tillbaka de där futtiga kronorna hon är skyldig mig.

"Självklart. Det har varit en jobbig helg med mamma på sjukhus och annat, så jag har glömt".

Dagens skitstövel är därmed korad!

Det är något mycket skumt med riffet i Judas Priests "Breaking the law", det etsar sig liksom fast. Varenda gång!
Nu har jag nynnat på den med ungefär 20 sekunders mellanrum de senaste trettio minuterna.

Och Fredrik Lindström hade rätt, videon är verkligen pinsam. Inte 80-tals pinsam på det där rara sättet, utan skada-ögonen pinsam. Gå in på en bank och sikta på folk med sina gitarrer är inte coolt, oavsett vilket årtionde det är.

Har varit hos M:s päron i Norrtälje lördag-söndag. Jag är nog den enda som fortfarande använder det ordet. När jag använde samma ord i ett samtal med kollegan frågade han om jag var sju år. Tydligen är man ingen respektabel vuxen om man säger päron istället för föräldrar. Men jag gör det, det bara kommer.

Var ute i går och mådde rätt kasst när jag vaknade vid halv ett. Men eftersom man vill låta svärföräldrarna fortfarande tro att man är den där reko helylletjejen, så ansträngde jag mig och knatade runt skenpigg hela eftermiddagen. Längtade efter den första pizzan sedan i maj och så fick vi för oss att prova ett nytt plejs.
Och det fick vi fan för, så klart.
Jag vet inte hur svårt det ska behöva vara att fixa en pizza, men ta mig fasen var nog allt som kunde tänkas vara fel på den katastrofalt fel. Botten tjock som en limpa, rinnig sås, ost som trillade av (?!), mjuk, saggig och blöt. Jag åt två bitar och slängde den sen, M åt två tuggor. De pizzabagarna borde tillbaka pizzabagarskolan...

Japp, nu är den min!

Snart jobb, bara några timmar. Några okända talanger ska tävla om vem som ska bli mindre okänd och jag ska skriva om det. Ett bra team ikväll, så jag tror det blir roligt. Sedan bjussas det som vanligt på taxi hem, och det är jag aldrig sen att tacka ja till.

Nu: ta på mig fejset och fixa det bångstyriga håret.

Jag vill ha mitt långa hår tillbaka. Tror jag. Ena dagen vill jag det, andra dagen gillar jag min sveplugg. Egentligen kanske jag kan ha mitt långa hår OCH sveplugg. Just nu vill jag bara hitta något mirakelmedel som gör håret långt och fint igen. Och jag menar inte Britney-extensions...




Julia och jag

Ja, jag vet. Det låter som ett pratminus taget ur en tam artikel i Årets Runt, men sovmorgnarna efter ett skift är fan himmelska. Det är nästan så att man skulle vilja ställa klockan på kvart i fem som vanligt, bara för att kunna stänga av den och somna om igen.

Så mycket sovmorgon blev det egentligen inte. Vaknade kvart i åtta och var utsövd efter nio timmars sömn. Låg kvar under täcket ett tag, lyssnade på regnet och läste en artikelserie om italienska maffian. Gick upp, bläddrade i en förvånansvärt tunn DN, käkade varm ciabatta och drack tre koppar chai-te. Jag älskar att vara ledig när ingen annan är det, det är då jag vilar ut. Lång morgon själv, ingen att prata med och inga måsten.

Ingen tvätt, ingen baksmälla, inga fikadejter, inga hyrfilmer att lämna tillbaka, inga partykvällar att förebereda sig för, ingen söndagsångest. Bara jag, mina fleese-sockar och soffan.
Nu ska jag ta en superlång dusch och lyssna på Keane på maxvolym. Stort grattis till mina grannar...

...hurra för bullen!

Jag har alltid huvudvärkstabletter med mig. Brukar stoppa dem i saker som jag alltid har med mig, ovasett vilken väska eller jacka jag har - plånboken, lypsyletuin. Och jag har alltid att låna ut när någon annan stackare har ont i pallet.

I dag är denna någon jag själv, i sju timmar närmare bestämt. Och huvudvärkstabletter? Inte så långt ögat kan nå.

Medan köttfärssåsen puttrar förnöjt ute i köket får jag reda på att den här underbara tingesten blir min för 400 kronor och en tripp till Spånga. Jag tror jag måste tacka ja.