On The Rocks

Oj, så träffande. Hanna skrev i går: "Om jag aldrig fick en enda kommentar skulle jag sluta blogga".

Det är så sant, precis så känner jag nu.
Så därför lägger jag av nu, den här bloggen dör med detta inlägg. Jag kan hålla på att hävda att jag skriver för mig själv och allt sånt, det var ju trots allt så det började. Men varför skriva när ingen verkar bry sig? Varje inlägg här har varit för mig och det har varit roligt och nyttigt och även ganska terapeutiskt många gånger. Men utan respons är skrivandet trots allt ganska trist. Och då kan jag lika gärna skriva av mig någonstans där ingen vet vem jag är, tillbaka till dagboks-rötterna, liksom.

Så: det här är det sista som skrivs på den här bloggen.

So long, vänner!

Jag kan inte riktigt bestämma mig: är jag sjuk eller inte? Fruktansvärt jobbigt och irriterande. Och jag som går på i morgon och har den där konserten att gå på på lördag. Oh well...

Gratis-skumpan flödade i går på Vintage Night och allt var supertrevligt. Låg hemma hela dagen och tittade på tv och vilade upp mig för att orka på kvällen. Det var ju trots allt min lördag i går och i dag känns det extremt mycket som söndag. Julia är på väg hit för en promenad någonstans i stan och en fika, förmodligen i Gamla Stan.

Hade det inte varit för att det var just henne jag skulle möta hade jag dragit filten över mig igen och funderat på om jag verkligen har råd att uttnyttja några sjukdagar och vara hemma från jobbet.

Jaha, då har man gjort ett bestående intryck på någon igen då. Det måste jag ha gjort, med tanke på att jag körde huvudet i tunga saker två gånger på kort tid. Om inte annat måste han ha blivit imponerad av min tjocka skalle, som tålde båda smällarna.

Först rev jag nästan en lampa som hängde ovanför min stol på väg ut från intervjun. Som tur var hängde den kvar, men det gjorde rejält ont. Sedan gick jag rakt in i en högtsittande hylla när jag rundade ett hörn på väg ut ur pentryt.

Nästa vecka har jag två nya på två tv-kanaler. Planerar att försöka hålla skallen intakt då.

Varför blir jag alltid sjuk när jag är ledig? Och när jag ska göra viktiga/roliga saker...

Nu trotsar jag förkylningen och skuttar ut i minusgraderna för en jobbintervju.

Okej, det snöar ute. Mycket.
Jag misstänker att det är den bästa sorten, den som blir slask så fort den når marken. Det här motiverar mig knappast mer att släpa mig in till filmdagen på Rigoletto. I detta nu missar jag filmen med Reese Witherspoon och Jake Gyllenhaal och snart drar en western med Russel Crowe och Christian Bale igång.

Och jag kurar i soffan och dricker te. Biomörkret känns långt bort när man måste ta sig genom en vägg av blötsnö först. Jag satsar på att ta mig in till Eastern Promises klockan 14 och se de tre sista istället.

Ibland är det så himla gött att jobba skift och pricka in förhandsvisningar på sina lediga dagar.

Uppdatering: I går skippade att gå på fotbollsgalan av samma anledning. Är det så här min vinter kommer vara? Kasst väder så jag stannar inne..?

Det är vad jag har lovat mig själv nu.
Om jag inte har fått ett nytt jobb innan januari så ska jag äntligen göra det: dra hit.

Tre månader: plugga, träffa folk, fräscha upp skol-italienskan, fylla 25 - leva lite. 

Efter en liter te och fyra avsnitt Sex and the city masade jag mig till slut ur soffan.
Det är där jag brukar spendera merparten av min första lediga dag. I dag är min fredagkväll, då jag gör så lite som möjligt och aldrig känner mig stressad av det eftersom det är så mycket kvar av ledigheten. Alltså, fredagkväll.

Jag har en något kluven inställning till att SATC blir film i detta nu. Jag protesterar inte alls mot fler avsnitt, jag skulle tvärtom kunna titta på den serien tills jag trillar av pinn. Men film? Jag tvivlar på att jag skulle gillade det, och jag har även lite problems med att se att jag skulle sätta mig i en biosalong med en bunt andra brudar som också vill att singellivet ska vara sådär - trots att det inte är det.


Nu kollar jag på bilderna (kan inte hålla mig, trots att det är grym spoiler-varning på dem) och önskar att de hade valt en ny säsong framför vita duken...

Ibland är Babel Fish underbart, ibland ... Not so much.

Det som ungefär betyder "kom skotten från en polismans vapen" blir, enligt Babel Fish översättning:

I dagens Aftonbladet står det att Uffe Larsson tjänade 2 543 kronor förra året.

Tro fan att han blev smal då.




Mannen få t-tröjan har inget med Uffe Larson att göra.

Det är Monster Jam i Globen.
Ett "klara färdiga gå" för alla bondlurkar och deras ungar att knata runt i gallerian med likadana kepsar och fula t-tröjor.
Jag har aldrig förstått hur en arena fylld med sand och en massa stora monster trucks kan dra så mycket folk. Nu är de, korvförsäljarna och öronpropps-snubbarna överallt här ute. Mitt i prick!

Trotsade alla mina principer i går när jag gick ut med Andy, trots att jag skulle upp kvart i fem och gå till jobbet. Det ångrar jag inte, trots att jag var så trött att hela kroppen skrek "neeeej" när jag gick upp. Vi gick till Garlic and shots i går, riktigt bra ställe där allt innehåller vitlök- med undantag för vinet och drinkarna. Dock inte undantaget ölen, den finns också i vitlökssmak, men så fulla hann vi inte bli att vi vågade oss på den...

Jag får den inte ur mitt huvud!

Ingen som helst inspiration i dag.
Det kan eventuellt ha något att göra med:

a.) att jag är deppig
b.) att jag håller på att bli sjuk
c.) alla andra har fredag när jag har onsdag (d v s har två dagar kvar på arbetsveckan)

Uppdatering: d.) att jag förmodligen är arbetslös om tjugo dagar.

Tydligen är Arnolds "I'll be back" den filmreplik som folk mest lyckas få in i normala (?) konversationer. Den är inte en av mina personliga favoriter direkt, men jag skulle jag ha gissat på en, helt spontant, så hade det nog blivit den.

Själv brukar jag i bland klämma in: "Like a glove", "Woopsie Daisy" och "Show me the money" (7).

Har kryssat för vilka av de tio som jag använt:

Jag gjorde Aftonbladets modetest i morse och fick bara fem rätt av tolv, så min åsikt kanske inte räknas. Men: Cavallis kollektion för H&M. Eller Cavallis kläder över huvudtaget, rättare sagt, hur har de lyckats överleva utanför Italiens gränser?

Som de här brallorna, till exempel: är det bara jag som tycker de skriker Nanny Fine? Eller rökig blåhårig kvinna framför en enarmad bandit på Cinderella-färjan. I början av 90-talet hade min grannes mamma tights (ni vet, sådana där med ett gummiband under hälen) i såådant här mönster och inte ens då var det snyggt. Jag kan svära på att det där mönstret aldrig var menat för något man ska ha runt sina lår och sin rumpa...